Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En liten pärla

/

Att vara människa, kvinna eller man i Richard Yates litterära värld är inget avundsvärt. Livet i sig självt är som urlakat.

Annons

Karaktärerna hos Yates har på olika sätt kommit vid sidan av. Framlevandes liv, i medvetande om allt är för sent. Så också med Yates egna författarskap, skulle man kunna säga. Efter den relativa framgången med debutromanen Revolutionary Road – den verkliga framgången med den kom först efter hans död – framlevde han sina dagar som ”one of Americas least famous great writers”.

Som skildrare av medelklassens öden i förstäderna längs östkusten, byggde Yates ett författarskap som tyvärr inte nådde hela vägen ut till läsarna. Mer då en författarnas författare. Och kanske är det också därför jag så lätt finner mig tillrätta i Yates roman. För visst känner man igen miljöerna och känslan. En personlig favorit bland amerikanska samtidsförfattare är Richard Ford, vars romaner utspelar sig i ett snarlikt – både mentalt och geografiskt – landskap. Men där melankolin hos Ford omfamnas av en förlåtande humor och en stor portion av mänsklig värme, är Yates i jämförelse en ganska bister cyniker.

”Cold Spring Harbor” kom att bli Richard Yates sista roman och har liknats vid en stafett. Och nog ligger det något i detta. Romanen kretsar kring några människoöden i den lilla sömniga östkusthåla som gett boken dess namn. När romanen startar är det trettiotal och vi möter inledningsvis Charles Shepard, en pensionerad arméofficer som grämer sig över att ha missat första världskriget. Stafettpinnen tas över av hans son Evan och hans misslyckade äktenskap.

Yates har ett förrädiskt enkelt och avklarnat språk som suger in läsaren i sitt gravitationsfält. Det är svårt att kränga sig ur den värld av krackelerade drömmar, illusioner och självbedrägeri Yates så skickligt målar upp.

Drömmen om att bli man är på något skevt vis ett centralt tema. Men samtidigt är avsaknaden av manlig heroism sällan så tydlig som här.

Charles Shepard grämer sig över sitt tillkortakommande. Missnöjd över sonen, sin alkoholiserade hustru och livet som aldrig blev det han hoppats på. Även Evan missar krigets möjlighet till heroism, då han på grund av en öronskada hindras att ansluta till andra världskriget.

Slutraderna i boken är något av de sorgligaste och ironiska jag stött på; ”Åh, ditt lilla underverk” sa hon. ”Ja, du är ett underverk, det är precis vad du är. Du är ett mirakel. För vet du vad du ska bli? Du ska bli man. ”Knappast avundsvärt, lika lite som all den missriktade dådkraften Yates karaktärer omsätter.

 Men trots all melankoli, svartsynthet och förtvivlan som hänger som ett ok över de överlevare som befolkar romanen, kan man inte annat än känna en stor ömhet.

”Cold Spring Harbor” må framstå som en sömnig håla med sjaskiga intriger, men vilken gnistrande roman det trots allt blev.

Christer Forsberg

Annons
Annons
Annons