Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

En riktig bladvändare

+
Läs senare
/

Det ska vara två författare om det ska bli bra. Eller? Nej, det är naturligtvis inte alls nödvändigt.

Men nog är det påfallande många storsäljande krimiromaner som har två författare: Roslund & Hellström, Axlander-Sundquist & Eriksson, Rosenfeldt & Hjorth och så Lars Kepler, alltså Alexander Ahndoril & Alexandra Coelho Ahndoril.

Kanske är det så att två viljor befruktar varandra så att det blir både välskrivet och spännande. För spännande är verkligen ”Eldvittnet”. Men egentligen inte så mycket mer än just spännande.

Det är också välskrivet och med säker blick för detaljer, både i landskap och på närmare håll. Och det må vara lite fånigt, men jag tycker faktiskt det är jätteroligt att läsa om händelser som utspelas i trakter som jag känner igen. I det här fallet bland annat i Liden vid Indalsälven i Medelpad. I de avsnitten kan jag faktiskt följa jakten på den försvunna bilen ganska lätt. För jag har ju kört de vägarna själv mer än en gång.

Det börjar på Birgittagården, ett HVB-hem för unga flickor med självdestruktivt beteende. Gården ligger ensligt och en mört natt under hösten blir en av flickorna brutalt ihjälslagen. Samma natt mördas även en i personalen.

Den unga flickan ligger i sin säng med händerna för ansiktet. Ingen har sett något eller hört något. När polisen kommer dit upptäcker man att en annan av de unga flickorna har försvunnit.

Till brottsplatsen kommer även Joona Linna som rikskriminalens observatör. Han får egentligen inte jobba eftersom han är föremål för en internutredning. Han börjar som observatör men fortsätter mer eller mindre som ensamutredare på tvärs mot överordnade och de lokala poliserna. Ja, det är något jag känner igen från den här genren.

Plöstligt får han kontakt med en kvinna som ägnar sig åt seanser. Hon är en bluff som ger folk vad de vill ha, en smula tröst i att få veta att deras kära hädangångna har det bra. Men kvinnan läser om mordet utanför Sundsvall och får plötsligt syner. Hon tror på fullt allvar att hon har kontakt med andevärlden. Och Linna blir mot sin vilja intresserad, inte minst för att kvinnan vet något som ytterst få i utredningen känner till.

Det är här någonstans som ”Eldvittnet” blir något mer än bara välskriven underhållning. För samtidigt som jag skruvar på mig inför sierskor i mordutredningar blir jag mer och mer fångad av berättelsen. Bladvändare är ett slitet uttryck, men det är precis vad det här blir i den andra halvan.

Jag uppskattar också att författarna rör sig i miljöer som inte alltför ofta förekommer i krimigenren, orter som Indal, Delsbo och Bergeforsen. Fast då får man tåla lite författarens frihet, som att det skulle brusa en älv som man ser från Delsbo kyrka...

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons