Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

En ruta Nanna om dagen!

/

Mina seriefavoriter har tidigare varit Daniel Ahlgren, Charles Burns, Jason och John Backderf.

Alla män, alla utan komiska punchlines, alla rätt sega men bildsköna serieromaner.

Då är det skönt att träffa på Nina Hemmingsson, Sara Granér och Nanna Johansson vars serier är brokiga, punchliniga och råa.

Nanna, Nina och Saras serier är bäst för oss som läser för snabbt för att hinna uppskatta prosa, för otåliga för genuskurslitteratur (i förhoppningar om att hitta oss själva), och för trötta på innebandymanschauvinism.

Nanna Johanssons serier är koncentrerade skildringar om hur det är att vara kvinna, hur bröst kommer i vägen för en helt vanlig diskussion med en man, hur vi med det täcka könet förväntas täcka alla våra ”mindre kvinnliga attribut”.

Hon träffar rätt där vi andra dödliga bara kan hoppas på att få in en snygg trapphuscomeback (trapphusefterklok: då man kommer på för sent vad man skulle ha sagt).

I höjd med böcker som Bitterfittan, Våtmarker och Härskartekniker betryggar hon oss att vi inte är ensamma.

Jag placerar henne alltså tillsammans med de tre viktigaste feministiska böckerna de senaste åren.

Och det var här jag inte ville hamna.

Jag vill inte pressa in Nanna i en genre som någon skulle kunna kalla feministserier. Precis som att kalla kvinnofotboll för feministfotboll i stället för; fotboll. Nej, den enda genren jag kan tänka mig placera den här boken i, är fakta.

Vi är på rätt väg nu! Vi behöver så många fler Nannor, en armé av Nannor som kastar svampinfektionskonserver på glashus, luftslott och kukarkitektur.

Tillsvidare borde vi riva ner de putslustiga seriestripparna på jobbet (om sådana fortfarande finns kvar) och ersätta de med; en ruta Nanna?

Ja, tack.

Tina Lindberg

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons