Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En viktig bok

/
  • Johan Persson och Martin Schibbye har skrivit en viktig berättelse om sina dagar i etiopiskt fängelse.

"438 dagar" är Johan Perssons och Martin Schibbyes egna skildring av vad som hände innan de greps men framförallt om tiden i Kalityfängelset i Etiopien.

Det är välformulerat och viktigt, skriver Lisa Pehrsdotter.

Annons

Jag minns de första, knapphändiga rapporterna. Ett par svenskar hade blivit skottskadade i livsfarliga Ogaden i Etiopien, ett område dit varken hjälparbetare eller journalister släpptes in. Första tanken: Vad är det för idioter som ger sig in där.

De heter Johan Persson och Martin Schibbye och är frilansjournalister. Inga idioter. Inga äventyrare. Två svenska journalister på ett våghalsigt, men viktigt, uppdrag. De är på jakt efter sanningen, efter att med egna ögon se vad som händer inne i den stängda regionen där svenskägda oljebolaget Lundin Oil, tidigare med utrikesminister Carl Bildt i styrelsen, exploaterar tillgångarna och påstår sig ägna mycken möda åt samhällsuppbyggande. Gerillan ONLF säger nånting annat och de många flyktingarna från området berättar om brända byar och våld.

Men det går fel. Efter några nätter bokstavligen på språng inne i Ogaden blir de skjutna och gripna av polis och sedan tar en farsartad rättegångsprocess vid, samtidigt som svenska statens utsända sköter diplomatin med fotarbete och försiktighet (till de fängslade journalisterna stora frustration mellan varven).

Reportaget de skulle skriva blev en helt annan berättelse: ”Vår skildring av olja förvandlades till en historia om bläck” skriver de själva i boken ”438 dagar”.

”438 dagar” baseras inte på en sann historia, det är en sann historia, slår de fast i sin inledning. Och då drar man ju lite öronen åt sig. Det är såna väldiga anspråk att komma med. Att långa stycken i boken dessutom är dialoger gör att man undrar lite. Men man glömmer snart det där.

För ”438 dagar” är en lika effektiv som välformulerad historia om reportaget som blev sönderskjutet och, framförallt, de långa dagarna i häkte och fängelse. Med hjälp av de utsmugglade anteckningarna, många, många sidor nedpräntade för hand, skapar de en trovärdighet och en närvaro som håller genom hela boken.

De varvar sina röster, skriver några sidor var, och ryggar inte för att visa upp sin desperation, rädslan och det oroande hoppet som är så nödvändigt och samtidigt farligt att känna.

De beskriver en fängelsevardag med hundratals fångar samlade i plåthangarer, sjukdomar, galenskap, smuts, men också sammanhållning och vänskap. Som fängelseskildring är ”438 dagar” är verkligen bra.

Men Johan Persson och Martin Schibbyes bok är också ett rungande försvarstal för yttrandefriheten och vikten av en fri och oberoende journalistik, som ska läsas i skenet av slimmade redaktioners ovilja att skicka fast anställda medarbetare in i farliga områden, där det, trots att det enklare än nånsin förr går att resa över hela världen och skicka text, ljud och bild med några knapptryck, knappt läggs pengar på utrikesbevakning.

Visst, det finns en air av gammeldags, macho äventyrsjournalistik i hela grejen. Men ändå, det behövs sådana som Johan Persson och Martin Schibbye och deras i det närmaste dumdristiga jakt på det stora scoopet, det som den här gången blev nånting helt annat, men en minst lika viktig berättelse.

Lisa Pehrsdotter

Annons
Annons
Annons