Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För oss som tröttnat på allt trams

/
  • Ett märkligt kotteri, samlat på de stora tidningarnas kulturredaktioner, slängde Tranströmer ut med badvattnet, skriver Björn Widegren.

Lysande och välbehövligt, skriver Björn Widegren, om en ny antologi som försvarar kulturkonservatismen.

Annons

– Vi är många som tröttnat på kulturvärldens kotterier, menar han, och påminner om att det inte är länge sedan Tomas Tranströmers poesi bannlystes som förlegad.

Med stigande glädje läser jag Axessredaktören Johan Lundbergs och hans medförfattares ihärdiga och optimistiska försvar för kulturkonservatismen. Det sker ute i skärgården där jag rustar och renoverar den gamla sjöboden, varsamt så som ett kulturarv förtjänar. Här finns inga räta vinklar, skavanker och fel som under årens lopp uppstått bygger jag in; låter dem forma berättelsen om en unik kulturmiljö, den svenska skärgårdens gamla fiskeboställe.

När det praktiska livets män, snickare och murare, sett sjöboden har jag fått höra: riv och bränn ner och bygg upp igen! Aldrig! har jag alltid sagt. Detta är kulturarv på traditionens grund, om något värt att värna.

Nu ser jag i Lundbergs bok i ett par uppsatser om funkisikonen Le Corbusier att denne, om han fått råda, säkert skulle sett till att varje skärgårdsboställes röda sjöbodar och syrentorp skulle ha jämnats med marken.

Han var paniskt förskräckt för allt gammalt; trodde kanske att de innehöll baciller och tycktes lida av patologisk skräck för det som inte var nytt och skinande blankt. Han ville, till exempel, riva hela Gamla stan i Stockholm och ersätta det med en jättelik modernistisk funkisbyggnad! Om jag inte minns fel nappade borgarrådet Joakim Garpe på den befängda idén som lyckligtvis, som alla vet, inte blev av.

Men fortfarande är Le Courbusier hos det kulturella etablissemanget den store idolen. Han konstruerade städer, inte gjorda för människor utan för idéer, koncept för maskiner mer än för det levande. I Lundbergs bok visar två författare att hans inställning till livet och tillvaron var totalitär. Man ryser vid tanken på den högaktning han ännu möter. Social ingenjörskonst i sin värsta prydnad!

Och symptomatiskt nog: vad säger etablissemanget i dag om den kulturarvssatsning som regeringen ger 800 miljoner i sin höstbudget? Jo, satsningen hånas som konservativ i stället för att vara framåtblickande.

Så är det i det kulturradikala lägret, det som härskar i stipendienämnder, i konstskolors ledningar och på de stora tidningarnas kulturredaktioner. Det förstår man när man läser ”Under omprövning”. Bara det nya, kommande, det som hör framtiden till (som om inte kulturarvet hörde dit!) räknas. Bort med det gamla. Eller låt i alla fall bli att satsa på det. Själv tycker jag att det är just kulturarvet som är statens ansvar. Det nya slår sig nog fram ändå.

Efter ett utmärkt förord av Lundberg går författarna i uppsats efter uppsats igenom våra olika konstarters attacker från avantgardet. Det som alltid hyllas av de samtidsorienterade. Det nya anses alltid segra. Första avdelningen som behandlar ”modernismens avigsidor och konsekvenser” växer ut till en spännande genomgång, ”från andra sidan”, av modernismens idéhistoria.

Och hur mycket är sig inte likt från nittonhundratalets början när ismerna börjar flöda. I dadaismens juvenila, barnsligt upproriska återvändsgränd står ännu i dag många unga och stampar, oförmögna som det verkar att ta sig vidare. Själv minns jag hur hänförd jag i ungdomligt högmod var för snart femtio år sen när jag dyrkade detta uppror och trodde att något radikalt annorlunda höll på att ske. Men det var samma gamla vin i samma gamla läglar.

Men de kulturradikala hatar traditionen, lär oss denna bok. Den anses nämligen förslava människorna. Håller dem nere i sin vördnad för det förgångna. Och de som skulle hjälpas ut fattigdom och nöd till friskare blick och bättre perspektiv, fick ingen hjälp att förstå sin situation, lämnades åt sitt öde. Alltmedan etablissemanget, skolat i högkulturen med vars hjälp de förstår sitt eget öde, ändå gör sitt bästa för att glömma sina lärdomar...

Många av författarna skriver bra och spänstigt. Lärt, avväpnande och roande. När det gäller den moderna konstmusiken finns en kritik liknande den Gunnar Colding framfört här på GD:s kultursida. Det känns bra: Gunnar Colding har inte alls varit så ensam i sin kritik av den musikaliska modernismen som somliga velat hävda.

De många fina och lysande bidragen till trots – dit hör till exempel Peter Lutherssons utmärkta kritik av den litterära modernismen – är det Johan Lundbergs uppsatser och insatser jag vill lyfta fram. Han skriver om svensk nutidspoesi och om grälet med det kotteri som samlats i tidskriften OEI. Ett märkligt kotteri, också samlat på de stora tidningarnas kulturredaktioner, i sanning. De ansåg att metaforerna i poesin gjort sitt. Borde inte (eller fick inte rent av!) användas. Där åkte Tranströmer ut med badvattnet. Melankolin bannlystes. Enligt min mening ett av inte alltför många skäl att läsa modern poesi.

Lundberg skriver insiktsfullt om Bertil Malmberg och i andra avdelningens centrala uppsats ”Kulturkonservativa kosmopoliter skriver han klargörande om begreppen kulturkonservatism och kulturradikalism. Så här skriver han i några punkter om det senare fenomenet:

1. Bejakandet av en med tiden alltmer banal modernistisk tankefigur enligt vilken nya estetiska uttrycksformer alltid antas överträffa de gamla.

2. Nedvärderingen av den ena kulturtraditionen, vilken har ansetts förtryckande på grund av att den härbärgerat ålderdomliga föreställningar om till exempel kön och ras.

3. Dominansen av postmodernistisk teoribildning, där alla konstnärliga uttryck uppfattas som likvärdiga – där en reklamtext inte anses väsensskild från en dikt av T. S Eliot.

Till sist: Lundberg anser att fler och fler i dag anammar kulturkonservatismen. Folk har helt enkelt tröttnat på etablissemangets ständiga gapande om det nyas förträfflighet (det stämmer ju inte med folks erfarenhet). Och mot en snävt nationalistisk kulturkonservatism ställer Lundberg den kosmopolitiska. Den där vi hela tiden lär oss mer, även om andra kulturer och geografiska områden. Och allt på traditionens grund.

Äntligen är en bok om denna tradition här. Den bör bli ett standardverk, kanske till och med en bibel, för oss invigda som tröttnat på dagens trams.

De många fina och lysande bidragen till trots – dit hör till exempel Peter Lutherssons utmärkta kritik av den litterära modernismen – är det Johan Lundbergs uppsatser och insatser jag vill lyfta fram.

Björn Widegren

Annons
Annons
Annons