Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Gävles förflutna – en rolig historia

+
Läs senare
/
  • Barnarbete i Duxfabriken på Brynäs 1922. Företaget tillverkade halstabletter i konkurrens med Läkerol och Pix.
  • Från 1925 till 1955 födde Gävle stad upp grisar vid sitt renhållningsverk på Sörby Urfjäll. Svinstallet var 130 meter långt och hade plats för 1 800 grisar. En av djurskötarna var Lennart Jansson.
  • Pixpojken var under många år en av Sveriges mest kända reklam­figurer.
  • En stor del av fotona i boken kommer från Länsmuseets Carl Larsson-samling. Så här porträtterades hovfotografen i Extrabladet 1912.
  • Flickskolans grundare Karolina Själander var nästan 70 år när hon valdes in i stadsfullmäktige. Så här avbildades hon i Extrabladet 1914.
  • Holger ”Hogga” Karlsson var Gefle IF:s vassaste målskytt. Under klubbens två säsonger i Allsvenskan på 1930-talet gjorde han 20 mål. 1933 fick han också vara med i landslaget ett par gånger.

Vad har man för nytta av att läsa historia? Bo G Hall har funnit svaret – i boken om Gävle på 1900-talet.

I augusti 1950 störtade en av flygvapnets J 21:or – genom sin dubbla flygkropp ofta kallad ”tvestjärten” – mycket nära de dåtida arbetarbostäderna i Karskär. Piloten räddade sig per fallskärm, landade på en kobbe vid Orarna och hämtades av en fiskare. Givetvis samlades massor av ungar kring nedslagsplatsen. Jag var själv där och minns hur man avundsjukt såg på den något år äldre grabb som visade upp vad han påstod vara en del av förarhyttens plexiglas.

Likaså kommer jag väl ihåg hur Gävles egen isbrytare ”Pehr Ennes” rumsterar om bland isblocken utanför Fredriksskans; allt beskådat från den trygga stranden vid Granudden. Eller hur pinglande hästdragna foror i vintermörkret tömmer snö i Gavleån nära järnvägsbron.

Detta var tre av de många minnen som strömmat till vid läsningen av Ulf Ivar Nilssons nya skrift om Gävle under förra seklets första hälft.

Mina första intryck av Gävle fick jag som åttaåring 1946 för att efter inträdesprov två år senare bli elev vid läroverket på Norra Kungsgatan, numera Vasaskolan. Och kom sedan att tillbringa totalt arton terminer där. Eftersom vi bodde i Bomhus åkte jag varje dag under nästan hela skoltiden med röd spårvagn över fälten genom Brynäs höjder in till Islandsplan. Först 1956 upphörde den trafiken medan de små innerstadsvagnarna försvann redan kring 1950. De sista åren av det Gävle som boken skildrar – på ett förträffligt sätt, ska genast tilläggas – var därmed en allt dominerande bakgrund under en viktig del av min uppväxt.

Undra på om skriften inneburit en rad hågkomster – både ljusa och mörka – förutom också aha-upplevelser! Äntligen har jag sålunda fått förklaringen till tillkomsten liksom nedläggningen av stadsarkitekten Gunnar Wetterlings numera byggnadsminnesmärkta mästerverk Södra station; i drift bara sju år. Vidare känner jag nu till den segdragna historien om hur staden 1941 tvangs byta ut sitt gamla G-märkta vapen mot de tre ankarna. Och centrala gestalter som Rickard Sandler, N.S. Norling, Philibert och Dagmar Humbla och Antonie Rettig har fått kött och blod. En mängd miljöer och människor i staden vid Gavleån passerar nämligen revy, av vilka åtskilliga ännu fanns kvar under fyrtiotalets slutår.

Att bokens författare är en mycket flyhänt skribent märks snabbt. Efter påbörjad läsning har man helt enkelt svårt att lägga den ifrån sig. Texten kännetecknas av inlevelse och humor, där stort och smått blandas utan att detta någonsin upplevs som tvära kast.

Framför allt fyra områden hamnar särskilt i fokus: Personprofiler, stadsbildens utveckling samt förändringar inom närings- och idrottsliv. Härutöver ges utställningarna 1901 resp. 1946 – med stadens 500-årsfirande – välmotiverat utrymme. Samtidigt ska inte döljas att de aktuella femtio åren i mängt var en nedgångsperiod för Gävle som åkte hiss – nedåt! – i listan över landets största städer och till slut hamnade på en neslig trettonde plats.

Mycket vill ju ha mer så trots att detta är en diger bok – 335 sidor i generöst format – finns det förstås sådant man saknar. Föga sägs till exempel om lasarettets utveckling eller om läroverkets inre liv med lärare med öknamn som ”Snoken”, ”Kölan”, ”Klevas”, ”Skrutten”, ”Knacken”, ”Biffen” och ”Biff-Kajsa”. Till dem hörde givetvis rektorn sedan 1934 Emil Hammarström, av outgrundlig anledning kallad ”Pumpan”. Men det måste bara konstateras att författaren skickligt behärskat och avgränsat ett omfattande material. Fast nog finns underlag för en uppföljande skrift!

Ska några negativa synpunkter fogas till dessa – annars så berömmande – rader så avser de främst hanteringen av bilderna. Många av de mycket väl valda fotona hade vunnit på att återges i ett större format. Blott sällan tillåts de gå ut i marginalerna och fylla hela sidan. Då hade läsaren kunnat få ännu mera behållning genom att studera – och försjunka i – detaljer, särskilt i stadsbilden. Vidare utsägs klart att författaren noggrant plöjt läggen efter de dåtida fyra lokaltidningarna, särskilt de båda förnämliga bokfilmer som GD-profilen Erik Wickberg utgav 1955 och som nog ännu kan fås via antikvariat.

Men den storartat kunnige Ulf Ivar Nilsson måste ha anlitat betydligt fler källor! Visst kunde väl några av de många sidorna reserverats för lästips för oss alla som vill gå vidare bland den rad områden som boken tar upp?

Ibland brukar frågan ställas vilken nytta man har av att läsa historia. Jag menar att det bästa svaret helt enkelt är att om vi inte vet varifrån vi kommer och hur vi alls kommit hit så kan vi inte heller ha någon klok idé om i vilken riktning vi ska röra oss framöver. Därför är Gävleborna i högsta grad att gratulera. Med Ulf Ivar Nilssons hjälp får de god hjälp att förstå varför staden ser ut som den gör.

Bo G Hall

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons