Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hängivenhet till hundra

/
  • Samma skarpa intellekt även om det i dag tar ett tag att komma fram till namn och händelser. Sanna Wikström har träffat dagens jubilar Carl-Adolf Murray.

Vad är det för en bok som Carl-Adolf Murray ger ut i dag på självaste sin hundraårsdag – grattis grattis, Carl-Adolf! Ja, bok, eller skrift, eller vetenskaplig dokumentation; låter i detta sammanhang så fattigt och spelar väl ingen roll.

Annons

”Selma Lagerlöfs Papyrus” är så mycket mer. Det är en bok om livet, en skrift om hjärtats glädje, om tillvarons gåta och under. En skildring styrd av nyfikenhet, envishet, förundran och tålamod. Att ännu vid hundra (!) spänna tankens krafter, penslad som en båge av hopp, inte ge upp inför svårigheter och fakta som gömmer sig... men sådant finns ju inte i Carl-Adolfs värld!. Det är att ta del av ett intellektuellt äventyr, fyllt av möten och slumpens skickelser.

När jag läser den, försöker hänga med i vilda hugskott, ta mig in på lockande stickspår som ändå alltid leder tillbaka in till kärnan, fylls mitt inre av tacksamhet och mina kinder av tårar.

Men vad handlar den om? Jo, till det yttre om författaren Selma Lagerlöf. Men inte bara. Med hjälp av hennes blomma, just Selmas Papyrus som hon plockade en dag vid sekelskiftet 1900 vid Nilens strand och sen förde hem, förs vi in i en forskningsresa som inte bara varar i Carl-Adolfs hundra utan går tillbaka i kulturhistorien tusentals år. Selma var i Egypten och Palestina inför arbetet med ”Jerusalem”, hennes magnifika verk om Nåsböndernas resa till Det heliga landet.

Den där papyrusväxten – vad det egentligen var för en växt får vi på de sista sidorna svar på – växte sig hög och sköt skott. Jag har själv sett den imponerande växten hemma hos Carl-Adolf när han bodde i Gästrike-Hammarby.

Jo, skottet kommer alltså från Selmas blomma och Carl-Adolf fick det av en släkting för många år sen. Selma Lagerlöf hade för vana att dela med sig av skotten och Carl- Adolf har fortsatt med det. Genom åren har det blivit hundratals skott och en hel liten orden till Selmas Papyrus ära.

Med denna blomma som utgångspunkt levererar Carl-Adolf inte det mesta som har med denna Selmas Papyrus öde att göra, utan han tycks ha fått med allt. Inget spår är för snårigt, inget sammanträffande för obetydligt. Tvärtom, varje sådant berättar om att något gåtfullt är närvarande, något som griper in och förklarar.

Att följa alla dessa spår, berätta rakt och tydligt om dem så som det står i brev och vykort, eller kommer fram i samtal och möten, är själva upplägget i boken. Även det äger sin stora charm. För framför mig ser jag hur författaren, nu i år famnande ett sekel, med förstoringsglaset i ena handen och datorns tangenter i den andra, skriver ner sina forskningsmödor. Klart att det blir tryckfel! Men hur fint är det inte att de fått stå kvar. Så nära Carl-Adolf vi kommer, så nära Selma. Och hans härliga utrop i breven: ”Broder Blomsterkung!” till Lars Krantz i Ockelbo eller ”Broder i romarnas språk” till Alf Uddholm i Gävle. Eller att se hur Uppsalas trevlige Christer Åsberg i Bibelöversättningen i brev ger massor av fakta. Och få vinka av Ulrika Knutson på ett stickspår.

Nej, det här är inte bara en bok om Selma och hennes Papyrus, det är en bok om forskning, nyfikenhet och litteratur. Men framför allt en passionerad berättelse om att med glädje leva sitt liv.

Om hängivenhet till hundra.

Gry Schmelling i Kungsberget är medförfattare. Hon har med efter vad jag förstår oändligt tålamod hjälpt till med arbetet. Hon är värd all heder så att ”Selma Lagerlöfs Papyrus” nu kan föreligga på Carl-Adolf Murrays stora dag.

Så jag säger bara: Heders alla!

Björn Widegren

Annons
Annons
Annons