Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte en mygga, inte en tiger

/

Nej, inte så, mycket myggor här och inte så många tigrar. Maja Lundgren har skrivit en helt annan sorts bok än ”Myggor och tigrar” från 2007.

Annons

På den här mäktiga tussilagon blir det ingen skandalstämpel. Knappast någon behöver känna sig utpekad och den som blir det – som Helle Klein i Aftonbladet – får skylla sig själv: Det är mest i förbigående dessutom.

Men tjänar man 140 000 kronor i månaden kan man förstås inte, med något slags bibehållen trovärdighet, sitta och fördöma kapitalismen i spalterna.

Nej, Maja Lundgren är mer på satiriskt humör i dag. Samtidigt som hon är minst lika bra på att avlyssna samtiden som hon gjorde i ”Myggor och tigrar”. Och är det någon som till äventyrs försökt sig på rollen som mjukisman – kanske inte så många – finns det nog själ att känna marken gunga under fötterna.

Oscar Riktelius i boken är just en sådan. Politiskt korrekt, gör allt ”rätt”. Idealisk hemmapappa som lagar vedervärdiga böngrytor som smakar så ”rätt” att hustrun, eller sambon, bara vill spy. Mot konsumismen, förstås, är han den där typen som ger bort faddergåvor i tredje världen i julklapp.

Sambon får nog, ger upp. Tar barnen med sig och flyr hem till föräldrarna. Och det samma dag som de på kvällen ska ha en ”bjudning” för Oscars gamla kompisar. Det är Oscars idé. Katarina känner dem knappt, med något undantag. Hon vägrar att vara där.

Middagsbjudningen slutar i kaos. Oscar i ett sammanbrott, en psykos med det mesta runt omkring honom sönderslaget. Även Oscars själ, förstås, i spillror. Han tas in på den psykiatriska avdelningen på sjukhuset. Tillsammans med en psykiater ska han försöka komma underfund om vad som hänt.

Det är ett lite kul upplägg. Eller kul. Det är surrealistiskt, utflippat och mäktigt. Associationerna kanar i väg med en väldig fart. Oscar är något slags antropolog och håller på med en avhandling om exotiska häxor i Skottland. Häxorna – en av dem heter Doideag av Mull – och annan spillved från forskningen glider in i Oscars samtal med en allt mer förvirrad psykiater som inte tycks veta ut eller in.

I surrealismens och satirens värld är de flesta karikatyrer. Oscar är det förstås på sätt och vis (är inte dessa mjukismän egentligen bara något som revyerna, ståuppare, medierna och författarna hittat på?). De övriga på bjudningen framstår också som samtidsparodier på sextiotalister och sjuttiotalister. Men jargongen är väl avlyssnad. Figge tål inte att Oscar har det så ”borgerligt” (det har mjukisen förmodligen inte alls...).

Oscars pappa är också en parodi, En parodi på en så kallad 68:a. Pluggade juridik i blåställ när det begav sig! Vill liksom vara den eviga rebellen och är ständigt ilsken. Men åren har han blivit en reaktionär vänsterman som skäller på bloggare och på tidens, dagens, narcissism. Märkligt nog blir han inte jobbig. Mest kul

Maja Lundgrens styrka i den nya romanen är stilen – hon är en stilist av Guds nåde och har hittat något slags antikt sätt att dikta. Blandar poesi med prosa så att man gång på gång påminner sig att hon är dotter till dagsverspoeten Kajenn i Svenska Dagbladet.

De lyriska associationerna – och rimmen – är ibland just gudomliga, verkar infinna sig så suveränt, liksom lätt. Någon gång kan språket påminna om den unge Martinsons (om man kan tänka sig en ”rå” Martinson bortom det lyriskt blonda; kanske man inte kan...).

Hon har därtill skalat bort allt överflödigt i berättandet. Det känns – Gud hjälpe mig! – som att ibland sitta och läsa gamle Tage Aurell (han är väl bortglömd idag). Lite av den där isbergskänslan – det mesta av isberget ligger under vattenytan – vi minns från Hemingway. Det vill säga det outsagda andas i undertexten. Läsaren får fylla i, leva med.

”Mäktig Tussilago” är inte en så märkvärdig bok som ”Myggor och Tigrar”, eller ”Pompeji”. Men den är utmärkt och välskriven.

Annons
Annons
Annons