Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte illa, inte illa alls!

/

Mikael Ressem har stor erfarenhet av ambulanssjukvård. Nu har han debuterat som författare och visar sig kunna använda sina erfarenheter och skriva en riktigt bra debutroman.

Annons

Jag hör till dem som ofta har saknat den där lokala författaren som rör sig i miljöer som vi känner igen. En stad som känns hemtam, omgivningar där vi kan följa med i princip meter för meter.

Kanske har vi den författaren nu.

"Levande död" är i grunden inget nyskapande. Romanen handlar om företeelser som går igen i rader av kriminalromaner: En seriemördare, en huvudperson med problem, en annan huvudperson som är den enda polisen som inser att det är något med de där dödsfallen. Huvudpersonen Erik Sandström är ambulanssjuksköterska och hans egentligen enda vän är ordningspolisen Patrik.

Erik missbrukar läkemedel. Han stjäl ur medicinskåp och hemma hos patienter som han hämtar i tjänsten. Och han vet precis vad han är ute efter och kan förstås allt om de olika tabletternas verkan. Därtill dricker han lite för tappert för sitt bästa.

Men han sköter jobbet och det är vid ett larm som han stöter på det första offret i romanen. En ung kvinna som varit försvunnen ett par dygn påtträffas naken och förvirrad på en gata i Gävle. Hon tas till sjukhus och det visar sig att hon har fått i sig en dödlig dos paracetamol (alltså Alvedon). Hon kommer för sent till sjukhuset för att det ska gå att göra något. Levern har gett upp och hon avlider efter några dagar.

Sedan händer det igen, nu med en ung man som har drabbats av samma förgiftning. Kriminalpolisen menar att det är två olyckliga sammanträffanden och tror inte på någon utomstående. De två döda har experimenterat med läkemedel själva, är teorin.

Det tror inte Patrik och med Erik som motvillig partner sätter han igång en egen undersökning. Och de tar till sin hjälp särlingen Tomas, en oerhört smart man men med svåra problem att interagera med andra.

Mikael Ressem behandlar sitt material väldigt bra. Med återblickar till händelser på Hudiksvalls sjukhus 20 år tidigare låter han läsaren förstå att där finns svaret. Inte heller det är något revolutionerande grepp, men allt hänger på hur man gör det. Mikael Ressem har en väldigt bra förmåga att förvalta sitt material.

Han överraskar också rejält i ett par vändningar, även om jag i slutkapitlen börjar ana hur det egentligen hänger ihop. Men det gör ingenting, för på vägen dit har Mikael Ressems berättelse min fulla uppmärksamhet. Jag är faktiskt smått imponerad av den här debuten.

Texten har en närvaro och nerv som höjer den en bra bit över många debutanter som har passerat genom åren.

Jag tycker dock att slutet känns lite rumphugget, men det kan också tolkas som en liten cliffhanger inför nästa bok om Erik Sandström.

Ska jag vara ännu lite mer kritisk så har det kanske inte så mycket med Mikael Ressem att göra, mer att det märks att han kommer ut på ett litet förlag. Texten har en del korrekturfel och andra språkliga missar som en erfaren lektör hade rättat till.

Men någonstans måste en författarbana börja och för Mikael Ressem kanske den började här och nu.

Annons
Annons
Annons