Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Inte så lyckat grepp

+
Läs senare
/

Det senaste året har jag läst två romaner som byter berättarprespektiv i vartannat kapitel.

Den första var Michael Connellys ”Prövningen” och ni som brukar läsa mina recensioner vet att jag sågade den ganska ordentligt.

Britten Simon Kernicks ”Utan nåd” är den andra. Och även om den romanen är oerhört mycket bättre än Connellys så är det berättargreppet inget för mig.

Det blir bara förvirrande och irriterande.

Men ”Utan nåd” kan jag ändå smälta eftersom det trots allt är spännande och välskrivet och i ärlighetens namn byter Kernick inte berättarperspektiv i vartannat kapitel, det sker lite mer oregelbunder.

När det är jag-perspektiv är det Tom Meron som berättar. Han får ett samtal en lördag från en vän som han inte hört av på länge. Samtalet är skrämmande eftersom Tom hör sin vän bli mördad. Och av det korta samtalet får han klart för sig att någon är ute efter honom.

Han måste alltså fly med sina två barn och hämta sin fru Kathy på universitetet.

Romanen utspelas under några få dygn och Tom Meron har det inte lätt, för i hälarna har han ett gäng sällsynt hänsynslösa och brutala jägare.

Själv vet han inte vad det handlar om men han börjar ana att Kathy vet, eller i alla fall har en aning om vad jägarna är ute efter.

Tempot i romanen är högt och det är som sagt spännande så det räcker. Men återigen, jag har svårt att förlika mig med böcker där författarna växlar mellan att låta en person berätta och att berätta om andra personer.

Jag vet att jag skulle ha tyckt ännu bättre om ”Utan nåd” om Simon Kernick hade valt att bara berätta om personerna.

Det brukar funka i de flesta fall, speciellt om man kan skriva som han kan.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons