Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Jag vill följa trådarna till slutet

+
Läs senare
/

Hanna, en treårig flicka, vaknar ensam hemma i en låst lägenhet. Hon vet att pappa är i Japan men vart har mamma och lillebror tagit vägen? I en annan del av Söder i Stockholm är det fullt drag i lägenheten. En mamma har det vanliga gänget missbrukare hemma och tonårsdöttrarna försöker upprätthålla någon slags normalitet. I en lägenhet blir en 24-åring brutalt misshandlad av sin tyrann till pappa som vägrar släppa taget om sin son.

Ja, det är inte några familjeidyller som Carin Gerhardsen målar upp i ”Mamma, pappa, barn” som är hennes andra roman om polisdistriktet Hammarby där Conny Sjöberg är chef.

Och jag måste säga att Carin Gerhardsen målar bra. Uppföljaren till utmärkta ”Pepparkakshuset” är nog ännu bättre. Jag har en lite vacklande inställning till det här med att skriva romanserier med återkommande huvudpersoner.

Ibland har jag fått en känsla av att det är väldigt lätt att stelna i formen med färdigformade gestalter. Men jag inser också att det är ett väldigt svenskt/nordiskt sätt att skriva kriminallitteratur. Det finns ju ett arv att förvalta...

Carin Gerhardsen använder sig av konceptet på ett riktigt bra sätt, tycker jag dock. Särskilt som hon i första boken planterade en kommande konflikt/kris som nästan slår ut i den här romanen. Ett smart sätt att hålla intresset för nästa roman uppe, det är klart. Men om det görs så här bra är jag inte den som ska klaga.

Ett mord inträffar förstås i romanen. En ung flicka hittas strypt på en Finlandsfärja, hon är en av döttrarna till den alkoholiserade mamman.

Och intill en gata hittar en joggande polis en barnvagnsinsats med en svårt nedkyld liten pojke. På en lekplats i närheten hittas pojkens mamma död i en av gatukontorets sandlådor.

En smitningsolycka tycks det vara, men varför har föraren inte bara kört vidare, utan tagit risken att gömma kroppen och dessutom plocka av henne id-handlingar, nycklar med mera.

Som en röd tråd i romanen löper också den stackars Hannas försök att få hjälp. Hon ringer samtal på måfå och får kontakt med en pensionerad lärare som inser att något är fel.

Men Hanna kan ju inte sin egen adress och läraren gör allt för att försöka lokalisera flickan och lägenheten.

Frågan är om det inte är den här delen som är den allra bästa.

För det är fruktansvärt spännande att följa, till slut blir det närmast outhärdligt när man inser vem det är som kommer först till lilla Hannas undsättning...

Skickligt skrivet och en väl sammanhållen intrig – det lovar gott inför fortsättningen.

För det är några trådar som jag vill läsa slutet på!

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons