Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten att möta konsten

/
  • Lokala moderatpolitiker Niclas Bornegrims bruntonade vallöfte – att ta bort rondellkonstverket ”Priapos trädgård” – är långt ifrån den tyske filosofen Hans-George Gadamers konstsyn, konstaterar Lasse Ekstrand som har läst filosofens översatta föreläsningar.
  • Hans-Georg Gadamer.

Med sommarens märkligaste politiska utspel från lokala moderaten Niclas Bornegrim framför ögonen läser Lasse Ekstrand den tyske filosofen Gadamers "Konst som spel, symbol och fest" och ser en helt annan syn på konst.

Annons

Den där moderaten Niclas Bornegrim som lovat – i och för sig ett tomt hot, om än i samma anda som Goebbels och hans fördömande av ”Entartete Kunst” – ta bort ”Priapos trädgård” om han och hans gelikar vinner valet, skulle få spader av att läsa Gadamer. Något han förstås aldrig gjort, heller knappast lär komma att göra.

Jag minns ett besök i det vackra Heidelberg invid Neckar sommaren 1990, Gadamers namn på en tavla över medarbetare vid universitetet. Då hade han varit anställd där i fyrtio år, avled 102 år gammal 2002. Giganterna på tysk botten lever länge, förutom Gadamer Ernst Jünger och andra.

Elev till Heidegger, som inspirerade honom både vad gäller det hermeneutiska förhållningssättet – hermeneutiken är ingen metod, som Gadamer underströk, utan ett grundläggande sätt att förhålla sig i och till världen – och i synen på konsten. Hur man på djupet och innerligt FÖRSTÅR konst, inte distanserande tolkar eller begreppsligt invaderar och koloniserar.

Konsten äger sitt berättigande – håll i dig nu, Bornegrim – genom att vara just konst och ingenting annat. Den behöver inte vara dekorativ, ”nyttig”, tjäna något politiskt eller annat syfte. Den är sig själv nog – ett tilltal eller anrop.

Men det gäller att våga möta konstverket, ”dröja” sig kvar, som Gadamer säger. Utsätta sig för det. Först då börjar det tala till oss. Gäller både konventionell, föreställande konst och ”Priapos trädgård”. Gadamer upprättar inga hierarkier, skiljer inte på högt och lågt, ”fint” och ”fult”. Han låser sig inte vid ytan, utan söker identifiera konstens inneboende sanningsanspråk.

Konstens sanning är dock en annan än den vetenskapliga. En sanning om vad Heidegger kallade ”varat”, vår existens i dess ändlighet, och kräver att vi fördjupar oss, stannar hos konstverket och etablerar ett genuint möte med det. Och därigenom blir medskapande. Betraktandet är aldrig endast något passivt, i det nära mötet med konstverket lägger vi något till.

Hos Gadamer finner man ingen konst- eller estetisk teori, heller ingen dogmatik. Han reflekterar och redovisar öppet sina reflektioner, inbjuder till dialog. Ställer frågor om de mänskliga aktiviteterna leken, spelet och festen i sitt sökande efter konsten som fenomen och dess betydelse. Det är understundom omtumlande, ett tankens äventyr. Texten var från början föreläsningar, man önskar man fått vara närvarande.

Gadamers prövande och oförtröttligt borrande ansats vittnar om att han inte ”bara” var en akademiker, utan en intellektuell.

Många akademiker är ju inga intellektuella, i ordets substantiella innebörd. Reflekterar inte – traderar och citerar. Tänker inga egna tankar.

Gadamer, som inte underskattade de åhörare som bevittnade hans föreläsningar, är inte lättläst, ännu mindre på tyska – fråga mig. Bisatserna staplas på det typiskt tyska manéret, det esoteriska draget bär på gåtor.

Sällströms fylliga och kunniga introduktion är med andra ord nödvändig.

Lasse Ekstrand

Annons
Annons
Annons