Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lermontovs kamp är allas kamp

/

Vass tunga, rapp och elak, spirituell och elegant vitsig. Också en av inre stridigheter marterad människa. Crister Enander läser Michail Lermontov.

Annons

Skottet träffar rakt i hjärtat. Det går genom lungan och ut på vänster sida av ryggen. Han faller samman och avlider omedelbart.

Duellen är över. Ryssland har på kort tid förlorat två av sina största poeter i förbjudna dueller.

Fyra år tidigare avled Pusjkin efter ett skott avfyrat av den franske ädlingen George d’Anthès. Och i slutet av juli år 1841i Pjatigorsk sköts den blott 26-årige löjtnanten och kände poeten Michail Jurjevitj Lermontov av sin vän Nikolaj Matrynov.

Michail Lermontov (1814–1841) var en i allra högsta grad sammansatt och av inre stridigheter marterad människa.

Han växte upp hos sin ståndsmedvetna mormor på godset Tarchany, drygt tio mil väster om staden Pensa. Lermontovs mor avled när han var spädbarn och fadern var inte av det virket som krävdes för att ta hand om ett barn.

Lermontov var känd för sin vassa tunga, hade en välutvecklad förmåga att vara rapp och elak, spirituell och elegant vitsig. Samtidigt var han en mycket populär och välsedd gäst i de mondänaste av salonger.

Han var begåvad och briljant, kvick och konstnärlig. Vid sidan av sitt skrivande var han en talangfull konstnär.

Han tecknade ständigt – ofta i marginalen till sina manuskript. Han försökte i sina oljemålningar att förstå Rembrandts kamp mellan ljus och mörker, finna den hemlighet som kanske ingen annan till fullo har förstått.

Han spelade dessutom fiol, behärskade pianospel och ägde en vacker sångröst.

Ändå präglades Lermontovs korta liv av djup otillfredsställelse. Han närde en känsla av underlägsenhet, av ett utanförskap som gjorde honom till en främling var än han rörde sig; han fann sig aldrig tillrätta med sin roll i samhället och såg samtidigt – vilket var ovanligare – samhällets många brister och skriande orättvisor.

Livet blev aldrig som han drömt eller längtat efter att det skulle gestalta sig. Det var otillräckligt, ofta fullt av missförhållanden, kantat med besvikelser.

Han sökte något annat, något större och mer helgjutet. Ett mål han aldrig nådde. På samma sätt var det med kvinnorna i hans liv, efter en häftigt uppblossande förälskelse var det som om han drog sig undan – utan att någon vet varför. I hans personlighet fanns också starka inslag av självförakt och samtidsäckel.

Två gånger blev han på grund av sitt skrivande förvisad av tsaren Nikolaj I.

Därigenom fick han paradoxalt nog kraft och motiv till sin diktning då han älskade bergen och landskapen i Kaukasus. Och med naturdikterna därifrån skrev han för alltid in sig i Rysslands själ.

Långdikten ”Demonen” – som nu kommit ut på svenska i en suggestiv översättning av Lasse Zilliacus, präglad av ett språkligt gehör som imponerar stort – spelade på flera sätt samma roll för Lermontov som ”Faust” för Goethe.

”Demonen” var ett verk som aldrig släppte sitt grepp om sin upphovsman. Under sitt korta liv skrev Lermontov åtta olika versioner av verseposet men han levde inte länge nog för att få se det i tryckt form.

Den yttre handlingen i ”Demonen” är synnerligen enkel. Demonen – Lucifer – drivs ut ur Paradiset, störtas ner till jorden. Där förälskar han sig i Tamara. Demonen gör allt för att förföra den unga och vackra Tamara efter att mer eller mindre ha lett hennes utlovade make in i döden.

Men det är Demonens kluvenhet som är av störst intresse. Där tränger Lermontovs egen existentiella vånda fram som en blandning av vasst stål och varmt blod – ibland som ett ångestvrål, ibland som den svartaste uppgivenhet utan botten och gränser, ibland som en smärtsam och outhärdlig längtan att – då han nekats rätten att vara en ängel bland änglar – få bli en del av den vanliga världen där människorna lever.

Michail Lermontovs kamp är allas kamp.

Det finns inget föråldrat över den.

Hur finner vi ett liv värt att leva? Var finns det fullödiga livet, de pulserande vardagarna där morgondagarna sjunger av löften och framtidshopp, var finns det fria och obundna livet?

Christer Enander

Annons
Annons
Annons