Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Lundberg och Enander – stilister av högsta klass

+
Läs senare
/

Ett vittnesdokument från två samtida, rasande och förtvivlade, intellektuella, kallar Lasse Ekstrand brevväxlingen mellan kultursidans Crister Enander och Kristian Lundberg, utgiven under titeln "Hat & bläck". Där finns saker som stör, men de både författarna är stilister av rang, menar Ekstrand.

Formen tilltalar mig mycket, brevformen. Intellektuella – män, nota bene – som skriver varandra, utbyter välformulerade tankar, utan att det blir privat. Som Jan Myrdal och Lars Gustafsson i ”Den onödiga samtiden”.

Men det behöver förstås inte bli bra och intressant för en utomstående läsare, ”bara” för att två som lever på skrivandet brevväxlar. Stimulerande var onekligen Myrdal och Gustafssons tankeutbyte. Kanske för att de är så olika, och att den förre benhårt drev sin tes, livligt ifrågasatt av den senare, om en helt onödig samtid och att det kunde gått radikalt annorlunda.

Lundberg och Enander känner vi som medarbetare på denna sida, mest den senare.

I breven dem emellan blandas högt och lågt, det konkreta och sinnliga med det högtflygande och filosoferande. Medan skyarna och årstiderna passerar det Skåne där båda bor. Mest berörs jag av det vardagliga existerandet, framförallt när skildringen blir hudlös och ogarderad. Man släpps in och känner doften från Enanders kaffe av märket Mollberg i arla morgonstund.

Båda skribenterna plågas svårt av samtidens förfall, dess politiska och kulturella mörker. Enander använder till och med ordet ”samtidsäckel”. Jag kan dela deras känsla i ekonomismens kalla Sverige. Men stör gör en pretentiös ton som återkommer, mest hos den stundtals nästan bibliskt klingande Lundberg. Och de hatiska utfallen mot huvudstadsintellektuella som bor på Götgatan, käkar vegg och klär sig med de rätta åsikterna blir en smula tjatiga i längden.

Från början visste författarna att deras brev skulle publiceras. Att datering saknas och breven är miniessäer, talar för det. De skriver med blicken riktad mot en kommande publik, inte bara för varandra.

Den aggressivt uppfriskande Enander, som nog likt den store idolen Strindberg helst ville vara en skandalskrivare i rökrock, ger uttryck för en växande misantropi och fasa över yngre, eländiga kulturkändisar som inget har på fötterna. Jag tänker genast filmen ”Grumpy Old Men” med Lemmon och Matthau. När fan blir gammal, blir han kverulant. Och kulturkonservativ.

Jag störs också av det devota, okritiska hyllandet av manliga författare och machon till fadersfigurer som Delblanc, Moberg och andra. Lundbergs föraktfulla utskåpande av Sonja Åkesson känns därvidlag omotiverat. Frestande att tolka det som att i den sköra Åkesson ser han sin egen mor, också hon psykiskt instabil. Gång på gång återkommer han till den svåra och fattiga uppväxten, fem barn med en ensamstående mor. Han blir aldrig fri, livet igenom bär han sitt kors.

Men mina invändningar förtar inte betydelsen av detta vittnesdokument från två samtida, rasande och förtvivlade, intellektuella. Som oförtrutet söker motståndets ord och bilder i en anpassningens tid, drömmer om en annan, mer solidarisk och människovärdig, samhällsordning. Och som skriver bättre än de flesta. Två stilister av högsta karat.

Lasse Ekstrand

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons