Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyckad debut med storslagna ögonblicksbilder

Debuterande Maxim Grigoriev är en ordkonstnär, som skriver noveller att vila i. Minna Jonsson har läst och njutit.

Annons

Redan ett par meningar in i Maxim Grigorievs novellsamling ”Städer” känner jag att innehållet i novellerna skulle kunna vara sekundärt. Grigorievs sätt att stapla ord på varandra är så otroligt vackert, poetiskt och nästan lugnande att jag inte bryr mig så mycket om själva innehållet. Jag sveps på en gång med i den melankoliska stämningen som verkar som en röd tråd genom samtliga noveller. Om de så bara handlar om en tågresa, en utflykt till Potsdam. Till och med landskap som borde ha varit fulla av färg och solsken och glädje känns grå och sorgsna, men trots detta känner jag mig inte grå och sorgsen när jag läser. Jag känner mig lugn. Jag känner frid. Och jag känner att han är en ordkonstnär, Maxim Grigorievs.

Som titeln antyder så har städerna en viktig roll i denna samling. Ett par av novellerna känns nästan som vykort. Ögonblicksbilder från en plats där tiden pågår men allt ändå är det samma. Ibland får vi följa med längs gator och tunnelbaneresor. I Paris, Berlin och Madrid känner jag hela tiden igen mig. Jag har gått de där gatorna och jag kan föreställa mig platserna framför mig vilket gör det hela levande på ett ytterst fascinerade sätt. Städer som Porto och Odessa får jag lära känna, om än genom berättarens sorgsna ögon. I de flesta av novellerna får vi lära känna människor som bor eller är på tillfälliga besök i städerna. Men bara flyktigt. Vi får inte komma för nära karaktärerna, inte smyga oss för tätt in på. En flicka I St Petersburg som har fått håret avrakat av sin mamma för att det ska växa ut och bli fylligare. En bror som söker sin syster i Berlin. En pojke i Odessa är sjuk. Av de tolv korta till väldigt korta novellerna så är ”Resan till Potsdam” min favorit. Kanske är det igenkänning. Just det där med att försöka minnas en enkel utflyktsresa. Att inte riktigt få ihop hur den gick till. Det enkla i upprepningarna och de små betydelsefulla händelserna som då inte betydde något särskilt alls, men som flera år senare har blivit av största vikt.

Jag hoppas att den här storslagna debuten följs av fler berättelser. För så snart jag har läst klart den sista sidan och lagt ifrån mig boken känner jag längtan efter mer. Kanske något längre, men gärna fortfarande i novellform. Jag tror att just den formen är perfekt för just den här författaren eller om det är den här författaren som är perfekt för formen. Ögonblicksbilder är bland det vackraste man kan få läsa. Och Maxin Grigorievs ögonblicksbilder kommer att finnas med mig lång tid framöver och jag hoppas att ”Städer” överröses med de mängder av priser den förtjänar.

Annons
Annons
Annons