Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Mazzarellas kärlekskamp

+
Läs senare
/

Hon har just blivit pensionär när hon faller i förälskelse. Det är dock inte i maken. Crister Enander ser författaren ­Merete Mazzarella kämpa med samvete och smärta.

Hon flyttar äntligen hemifrån. Där hon står bland alla minnesladdade saker, med de kinesiska skåpen och kristallkronan på Villagatan i Helsingfors och ska flytta sitt bohag och slå ner sina bopålar ett par kilometer bort på Fänrik Ståls gata är det lätt att lakoniskt påpeka att det kanske är på tiden att hon lämnar barndomshemmet. Hon bör vara minst sagt flygfärdig.

Merete Mazzarella är sedan ett år pensionerad från sin professur i Nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. När hon står där och packar ner sitt barndomshem har hon redan hunnit skriva och ge ut en bok om hur det är att bli pensionär, ”Resa med rabatt”. Det har hon nästan lyckats glömma bort. Hon har haft alldeles för mycket att stå i.

Hennes liv har genomgått ytterligare en minst sagt dramatisk förändring. Men det verkar som om Merete Mazzarella – annars så frispråkig, öppen och rak – denna gång tvekat inför hur hon ska lyckas med konsten att elegant och med bevarad distans balansera mellan det personliga och privata. På ett tidigt stadium skriver hon i boken ”Det enda som egentligen händer oss”: ”Jag vill inte vika ut mig, det är mycket jag håller för mig själv. Jag vill inte försöka rättfärdiga mig. Det vill säga: Inför mig själv försöker jag rättfärdiga mig. Oupphörligt. Men jag vill inte försöka rättfärdiga mig offentligt. Eller: Nej. Jo.”

Det är en givande och reliefskapande ambivalens som får Mazzarellas bok att leva ett laddat liv. Annars är det en bok skriven på det välbekanta sätt som Mazzarella odlat med framgång i ett flertal böcker. Ett personligt tilltal, en tankens strövande rörelse kring skilda frågor varvat med pregnanta formuleringar och inte sällan en stor portion mänskligt skarpsinne. Jag tror att ordet livsvisdom är det rätta.

Merete Mazzarella återfinner sig själv, nypensionerad och med flyttbestyren nyss avklarade, i en inte direkt förväntad – och allra minst planerad – belägenhet. Hon blir förälskad. Dock inte i sin make. Som hon varit gift med i många år och som bor i Uppsala, utan i en filosof verksam i hemlandet Finland. Han är änkeman sedan två år och hon har känt honom i många år.

Det är uppenbart att Merete Mazzarella denna gång haft för avsikt att skriva en bok om frågor som hemsöker hennes samvete. Hon ifrågasätter med små ord de egna handlingarna. Hon gör ansatser till att rannsaka sitt beteende. Hon försöker men tar ständigt en ny omväg för att undvika de svåra smärtpunkterna.

Hon skriver om lögner och halvsanningar, om vad tid är, om hur illa hon tycker om ordet sambo, om turistens eviga längtan att inte vara en turist bland turister, sin första kyss, den förändrade synen på nyfikenheten. Hon skriver om lycka och vad det egentligen är i livet som skapar varaktig glädje, hon skriver om sjukdomar, döden, genetisk disposition för svåra åkommor, ett behåinköp (hon lämnar butiken med två), arbetets betydelse i våra liv. Hon skriver om tillit, vänskap, närhet. Hon avverkar många ämnen.

Men känslan av skuld mot sin åldrande make, som hon till slut skiljer sig ifrån, vidrör hon endast i förbigående. Inte heller smärtan som hon känner på djupet av sin själ då en gammal vän bryter med henne på grund av vad vännen ser som ett svek mot maken går hon någonsin i närkamp.

Upplevelsen av att hon har svikit är stark, den finns där ständigt som när tungan ständigt rör vid en ömmande tand. Likväl ställer hon sig inte – i boken, vill säga – öga mot öga med känslorna av svek och skuld. Det blir en aning snopet. Hon väljer att liksom smita ut ur sin egen bok.

Ändå måste det sägas att ”Det enda som egentligen händer oss” – med undertiteln ”Ett år i livet” – är en ytterst stimulerande bok. Merete Mazzarellas förmåga att förvandla vetenskap till vardag, högtravande teorier till ångande eller ansträngande liv är av ett sällsynt slag. Jag läser henne med stort intresse. Det är givande. Det ger perspektiv och – framför allt – är det tankeväckande.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons