Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med utrymme för lyxkonsumtion

/

Annons

När kokain i slutet av 1800-talet började utvinnas ur la hoja sagrada, det heliga kokabladet som bolivianerna tuggat i tusentals år, revolutionerades medicinen på fältsjukhusen. Under första världskriget lades stora lager kokain upp, lager som ett dekadent 20-tal efter kriget festade upp på nattklubbarna i Europas huvudstäder. För förutom att fungera som smärtstillande är kokain en drog som inte liknar någon annan med euforiskt och skarpt rus – civiliserande, säger någon. Ett gram kokain kostar några hundralappar; ingenting lönar sig bättre än att handla med kokain som är den internationella brottslighetens viktigaste produkt. Bara i Sverige omsätter kokainhandeln per år en miljard kronor och efterfrågan stiger.

Så flätas civillivets vanlighet och längtan ihop med maffian och konsekvenserna är någon annans gränslösa lidande. Ingenstans dödas så många som i Mexico varifrån världens kokainaffärer styrs. Beloppen kokainkartellerna hanterar gör dem mäktigare än staterna; Mexico fungerar inte längre som stat, Colombia har en av världens största flyktingkatastrofer, statskuppen i Honduras 2009 kan spåras till maffian, och året innan var, enligt FN-organet UNODC – ”de likvida medlen i droghandeln tillräckligt stora för att rädda hela världsekonomin från en kollaps under senhösten 2008”. Kokain förvandlar samhället. Kokain som ”livsstil kan sägas vara själva grogrunden för maffian och för de omfattande brotten mot mänskliga rättigheter”.

USA har med misshandel, mord och förstörda planteringar drivit kampen mot Bolivias kokaodlingar, och när tillgången på kokablad minskade i Colombias laboratorier ledde det till att Colombia där USA har tiotals militärbaser numera är världsledande kokaodlare. Överallt där USA har intressen är knarket alldeles närvarande – Iran-Contrasaffären 1986-87 finansierades med knark, Afghanistan är igen världens största opiumproducent. När maffian på 70-talet för att få kontroll över knarket men under förespegling att utrota kommunismen, genomförde flera militärkupper i Latinamerika fick de CIA:s fulla stöd. ”Att arbeta för CIA var en perfekt fasad för drogsmuggling.” Droger som hamnade i USA.

Samtidigt bekämpade amerikanska myndigheter knarket men inte genom att minska efterfrågan. Det var odlarna man ville åt. Så blir imperialismen rund som Midgårdsormen och biter sig själv i svansen; de fattiga förlorar. De fattiga som odlar koka, som smugglar i sina magar, som dödas i knarkuppgörelser. När staten försvagas av uppköpta presidenter eller brottssyndikatens övervåld gör rättslösheten och bristen på byråkrati det möjligt för multinationella företag att exploatera de fattiga i monteringsanläggningar och rosodlingar. Profitivriga företag och knarkkarteller finns på samma ställen; i kåkstäderna och slummen, bland de fattiga som ska arbeta ihop till och driva in vinsterna.

Inte heller EU är immunt; inbyggt i demokratin finns möjligheten till korruption, maffians signifikant och här börjar undergången. Vi ska på allvar oroa oss för den mexikanska maffians etablering i Europa och medelklassens i Sverige efterfrågan på ett trevligt rus för pengar som utan mellanhänder faller rakt över maffian, håller allt igång.

Nu börjar Latinamerika tröttna på rovkapitalismens representerad av maffian hänsynslöshet och brutalitet. 2005 valdes kokaodlarnas i Bolivia ledare, Evo Morales, till landets president och 2009 grundlagsskyddades kokaodlingen i Bolivia i trots mot FN-förbudet mot kokaodling. I Bolivia är kokainanvändningen liten, allt exporteras till Europa. Bolivia förbereder för laglig kokainproduktion vilket gör slut på maffians vinster. Jordreformer och utbyggd infrastruktur på landsbygden minskar kokabladöverskottet.

Andra länder i Latinamerika följer efter. I Sverige och inom EU finns däremot inget politiskt intresse kring knarkfrågor. Sedan 1988 är det i Sverige kriminellt inte bara att inneha och handla med narkotika, utan också att använda narkotika. Ändå är det fler än nånsin som använder kokain och vi inser att ”just kokainet är ett särskilt problem eftersom det också används av vanliga skötsamma personer”; aningslös (likgiltig?) medelklass med utrymme för lyxkonsumtion på de allra fattigastes bekostnad ger oss ett fullkomligt tydligt klassperspektiv. Var och en som läser Kokain inser att en internationell bojkott av kokainet omedelbart skulle göra maffiabossar, torpeder, smugglare och de illegala odlarna arbetslösa.

Lasse Wierup har tidigare skrivit ”Svensk maffia” och ”Infiltratören”. Tillsammans med Erik de la Reguera skriver Lasse Wierup ”Kokain” som om de skrev en roman och den dokumentära texten fylls ut så den trots grundligt förarbete och tillförlitliga hårdfakta som ger läsaren en bild av hur saker och ting hänger ihop, också är underhållande och läsbehaglig. Bra gjort.

Lena Thomsson

Annons
Annons