Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mitt i tromben bor dikten

/

Kristian Lundberg om en dikt lika grym som kärleken.

Annons

Varför läser man lyrik? Varför skriver man lyrik?

Det finns en föreställning om att moderna dikter är obegripliga. Ett antal bokstäver i märkliga kombinationer som inte uttrycker annat än meningslösa kombinationer av ord. Frågorna tycks också vara ett slags påstående i förklädnad. Vi är underkastade en slags begriplighetens terror där litterära utsagor direkt skall vara verifierbara och uttrycka en föreställning som avslöjar sin hemlighet direkt. Ingen kräver samma tydlighet av exempelvis musik. Vi kan lyssna på komplicerade musikstycken utan att direkt ha ett behov av att förstå vad det är vi lyssnar på. Tänk om man kunde njuta av lyrik på samma sätt? Lägga bort tolkningsapparaten och bara ge sig hän för ett tag?

Så, varför läsa och skriva lyrik?

Svaret är enkelt. Det gör livet större. Inte enklare, men större, mer komplext. En dikt kan vara en kalejdoskopisk tolkning av komplicerade förhållanden inom och utom oss. En dikt kan vara lika storslagen som livet, lika grym som kärleken.

Det finns den här hösten två lysande exempel på dikt som på ett paradoxalt sätt är både tydlig och otydlig, begriplig och obegriplig om man så vill.

Det tycks vara återkomsternas höst. Först utkom Linda Hedendahl med en efterlängtad hemkomst till lyriken: ”När jag luffade ensam med mina ready mades” vilket är hennes första diktsamling efter nitton års tystnad. Efter det kom ett än mer häpnadsväckande återinträde, nämligen Roger Skjöld som nu utger ”Det öde huset”.

Det är talande att bägge samlingarna utkommer på mycket små förlag, långt bortom förlagskoncernernas upptrampade stigar.

Det finns en exakthet redan i det första anslaget hos Hedendahl, en totalitet om man så vill. Det är möjligt att det är en av orsakerna till varför sedan dikten måste sabotera sig själv.

”När jag luffade hemlös med mina ready mades” är en diktsamling som rör sig på flera olika samtidiga plan. Dikten är lika mycket en manisk besvärjelse som en utsaga om en verklighet som både är intensivt närvarande och gåtfullt undflyende. Hon inleder: ”Arles 23 december 1898/sängöverkastet luktade avlopp/döda människors julpynt i fönstret/van gogh rökte pipa/sög i sig röken/blängde på röken/tyckte egentligen inte om att röka/men såg skönhet oerhörd skönhet/och kände inom sig/kraften att göra under/göra krossat glas helt igen/tända en brasa på istappar/och blinda skola åter se/bara måla på måla på inte vara rädd” Hedendahl är också verksam som bildkonstnär. Det går att använda den inledande dikten som en slags poetik där författaren fritt använder sig av Rimbauds ord: ”Poeten gör sig seende genom en långvarig, allomfattande och systematisk desorganisation av alla sinnen.” Dikten är oerhört fysiskt närvarande, konkret. Hennes dikt blir också själv en del av äckelkänslan inför världen. Hedendahl skriver fram en sexuell närvaro som är bortom den erotiska dimensionen och som till slut bara blir sitt mekaniska språk. Det kan på ett sätt påminna om den tradition som hädade och förnekade Gud för att på det sättet bereda plats för just Guds uppenbarelse. I det sammanhanget blir hennes dikter till ett slags ikoner i en samtid som präglas av ägandelust, ägandebegär. Om jag läser Hedendahl på det sättet framstår hon som den radikalaste rösten i det samtida litteratur-Sverige, likaså blir hon med födelseår 1942 en av de verkligt unga arga rösterna i den pågående litteraturen.

Det är omtumlande. Det är en upplevelse av att befinna sig mitt inne i en tromb. Delarna vrider sig mot varandra. Det skapas en diktsamling som är hisnande i sitt anslag, till lika delar oroande som fascinerande.

Roger Skjöld är betydligt mer sparsmakad, reducerad. Hans diktsamling är en lika efterlängtad som oväntad diktsamling.

”Det öde huset” av Roger Skjöld utkommer efter tjugosex års tystnad.

Skjöld har länge varit en av mina favoriter, en outsider. Han har arbetat sig ner mot en lyrisk reducering som gör varje ord och mening till en betydelsebärande del i det större lyriska bygget. Han debuterade 1978 med diktsamlingen ”Leva som snö” och har publicerat fem tidigare diktsamlingar. När han nu bryter sin tystnad med diktsamlingen ”Det öde huset” är det på ett sätt en diktsamling som tar vid där den förra avslutades. ”Det sedda” utkom 1989 på Firework Edition och laborerade med inte minst begrepp som ljus, mörker, rörelse. ”Det öde huset” låter det existentiella spelet djupna ytterligare. Jag vet ingen som skriver så på samma gång enkelt och komplext, som låter dikten återerövra tystnaden: ”Som en mal som flyger/från mörker till mörker/som en dagbok/av under och saknad/och ett öga/med oerhörd vidd/i snår och skog/som ett hjärta/och blodets grymma färg/dödens ensamhet/guld och svart/Tillslut/Till slut/Slut”

Skjöld kan påminna om exempelvis R.S Thomas i det att han skriver sig in i en zon som faktiskt präglas av helighet, vördnad. Han kan också påminna om Ivar Conradsen i dess naturlyrik som färgades av både smärta och extas, men framför allt påminner Skjöld om Skjöld. Han skriver med en total pregnans och närvaro: ”Detta ögonblick/sin blotta närvaro/griper ur tomma intet/öppnar en dörr till det öde huset/och släpper in/en susande skog/blåser liv i det/som inte finns/och det som alltid funnits.”

Det är ord som har färdats lång väg för att nå fram till boksidan.

Annons
Annons
Annons