Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Motståndets estetik i själva stilen

+
Läs senare
/

Raattamaa skriver både effektivt och rasande vackert, men det är sannerligen inte lättillgängligt, tycker Lasse Ekstrand.

Är vägen till helvetet kantad av goda föresatser? Det kan tyckas paradoxalt – eller tragiskt. Drömmen om det jämlika, kommunistiska samhället delades ju av så många kloka, välmenande och visionära människor. Idealister, i anden brinnande. Många intellektuella, även förment kritiska och reflekterande sådana. Ändå gick det så åt skogen fel, som vi minns från det sjunkna Östeuropa. Drömmen om en bättre värld och människans broderskap slutade i knapphetens grå realsocialism och repressiva strukturer. Tydligt gestaltat i den utmärkta TV-serien Weissensee. Ett Stasi-impregnerat och förgiftat DDR.

Numera skäms de som en gång i tiden kallade sig kommunister och vill inte påminnas om det. I valtider dras gärna Vänsterpartiets lik i garderoben fram. De som stängt garderoben slår ifrån sig med full kraft: nej, inte är jag kommunist! Åtminstone inte längre. Som vore det en försyndelse att göra avbön från.

70-talets utfall kan bero av hur vänstern förmår att hantera sin besvikelse, skrev Karl Vennberg. Ofta citerat. Besvikelsen över samtidens djupa elände - massarbetslöshet och klassklyftor som aldrig förr - är nog från vänsterns sida närmast gränslös.

Raattamaa hanterar sin besvikelse – även vreden och sorgen över alla fördömda och förlorade som i Grekland och annorstädes tar sina liv i nyliberalismens skoningslösa djungel – genom att skriva en diktsamling på trehundrafemtio sidor. Röd stjärna på omslaget – bara en sådan sak! Omfattande litteraturlista, Raattamaa kan sina marxister och förlänar genom listan diktsamlingen ett drag av teorikopplad betraktelse.

Många kvinnor förekommer i något som liknar ett namndroppande, kända sådana som Rosa Luxemburg, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin, Angela Davies och många, många fler. Alltså även terroriststämplade, minst sagt kontroversiella, Meinhof gick ju under benämningen den tyska statens fiende nummer 1. Och så Amy Winehouse! Den självdestruktiva med We only say goodbye with words, som Raattamaa valt som motto för sin bok.

Namnen blir som markörer. Så att läsaren inte skall förlora fokus, utan förstå att det bakom symbolik och svårforcerade utsagor handlar om den politiskt medvetna människans uppror och kamp. Namn som används som titlar på dikterna och innehållet i samma dikter, är inte självklara i relation till varandra. Ibland undrar man varför en dikt bär det namn som den gör. Grunnar förbryllad på det, söker den kod som kanske inte finns.

Gunnar Ekelöf dyker upp, men bara med initialerna G.E. Han med sitt försvar för den ensamma människan, som skyr flocken. Åberopad kanske för att det i Raattamaa pågår en strid mellan individ och kollektiv? Autonomi och konformitet. Frestande spekulera.

De idealistiska och naiva norrbottenkommunister som reste österut och trodde de skulle finna paradiset, dem hedrar författaren genom att inkludera dem bland de namnkunniga revoltörerna. Och vem kan i efterhand döma eller moralisera, egentligen? Vad blir det av våra liv utan längtan efter något bättre och större?

Raattamaa skriver både effektivt och rasande (!) vackert, men det är sannerligen inte lättillgängligt. Ofta flödar det med sparsam interpunktering, man kastar sig in i textmassan eller bläddrar otåligt vidare, formen är mycket krävande. Osökt tänker jag Peter Weiss och Alexander Kluge: blandestetik, att konstfärdigt blanda det skönlitterära med det dokumentära. Eller Johan Jönsson. Samhällskritisk vänsterpoet som Raattaama.

Jag frestas till spekulationer, gissningar. Letar formuleringar för att hjälpa mig själv på traven som uttydare. Stryker för: bara en kunde vinna / det var poesin. Och: Finns det drömmar kvar för oss. Efter kommunismens fall och den råa nyliberalismens inträde återstår bara poesin för att tala om det som blev – och icke. Vi måste skriva avhugget, fragmentariskt och kryptiskt för att inte resa diktaturer på nytt. Samhällsordning och disciplin kan inte råda bland orden.

Ska jag förstå Raattamaa så? Det låter bara så fruktansvärt banalt, ställt det mot gigantiska han presterat, det kraftprov han lämnat till mig som recensent. Det är ju monumentalt det som finns mellan bokens snövita pärmar. Storslaget men bjudande avsevärt motstånd, motståndets estetik i själva stilen.

Det går ett spöke genom Europa, skrev Marx. Kommunismens spöke. Denna onådens tid, är spöket tillbaka? Eller lämnade det oss aldrig?

​Lasse Ekstrand​

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons