Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Ös bara båtarna när det verkligen behövs

+
Läs senare
/

I min hand har jag Lars Gustafssons nya dikter. På omslagets baksida är ett par rader diktrader citerade, hämtade ur författarens första diktsamling för snart femtio år sedan.

Måste vara ”Ballongfararna”, tänker jag och går till bokhyllan, famlar utefter den digra raden av författarens böcker, finner den tidstypiskt orange boken i ett lite ovanligt brett format, utgiven 1962. Då var jag sjutton år, Gustafsson 36. Snart femtio år sen...

Jag letar i boken, grips igen av den där sällsamma blandningen av sensuellt filosoferande, vemodig naturbetraktelse och ett bildspråk som förgår. Den där förunderliga tryggheten som förmedlas av att livet är ett mysterium som vi aldrig kan tyda. Vilken trygghet i detta! Och till det den suggestiva rytmen. Dikten heter ”Efter regn”, låt oss se:

Sommarregnets himmel som en röntgenplåt

där ljus och vaga skuggor skymtar.

Skogen tyst och inte ens en fågel

Ditt eget öga som en utspilld droppe under molnen,

med speglingen av världen: ljus och vaga skuggor.

Och plötsligt ser du vem du är:

förvirrad främling mellan själ och molnen,

blott av den tunna hinnan av en bild

hålls världens djup och ögats mörker skilda.

Så läser jag i den nya. Låter orden sjunka in. Så likt det är från den där tiden för snart femtio år sen. Gustafsson var gammal redan då; framställde sig gärna själv så, som en distanserad farbror, inte riktigt bekant med tingen. Lite sorgset vemodig grubblande över världens gåtor.

Ingen kan som Lars Gustafsson dikta om mörtar i en västmanländsk sjö, eller ställa upp matematiska problem när han erinrar sig Gauss, han med kurvan. Han filosoferar men lyckas alltid hålla sig konkret. Han älskar tanken på främmande världar, men låser aldrig in läsaren i dem.

Så här kan det, nästan med en Ferlinsk ton och ett stänk av Ekelöf, låta i den nya samlingen:

”Tio miljarder skruvmejslar / men ingen skruv / Detta nederlag som är vi, / som är det enda som vi är.”

I ett ”Snapshot” återger han ett mine, en bild, som varar en evighet, länkar oss till den:

Jag tänker mig en junimorgon 1936.

Ur ett öppet fönster

kommer en mild musik

från en gammaldags rörmottagare

som sprakar från Stockholm - Mottala.

Världshistorien är ännu oavgjord.

Och mitt i det oavgjorda står

en stillsam man invid ett fönster

och rakar sig på gammaldags sätt

med borste och hyvel.

Så meningsfullt

är bara det meningslösa!

Det är Lars Gustafsson i ett nötskal. Likaså när han talar om universum, det som inte kan ha något före. De döda vet inte om att de varit döda, eller levt. Något före föregås alltid av en händelse.

Så kan han filosofera. Inte alltid glasklart. Men så är vi också inskrivna i ett mysterium. ”Sjöar utan öar / har inte mycket att säga. / De ligger där på sin plats.”

Men allt är inte gåtfullt, mystiskt, eller ett mysterium.

Ur vissa dikter strömmar en hemkänsla som gör en upprymd och som innebär att det är ett så skönt äventyr att läsa Lars Gustafsson. För han har en stämma som inte liknar någon annan.

Som i ”Vinden slår i böckerna”. Ett par rader bara ur den till sist, nu i dessa den sena sommarens sista tid:

Sensommar, årstid

som passar min ålder,

Och de långsamma,

man kunde nästan säga

de tålmodiga vågorna

går endast tveksamt in

och gömmer sig

i de små mörka hålorna

under strandens stenar

det är bäst

att bara ösa båtarna

när det verkligen behövs.

En enkel visdom, detta.

”Ingen kan som Lars

Gustafsson dikta om mörtar i en västmanländsk sjö, eller ställa upp matematiska

problem...”

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons