Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Osminkat om kvinnor som soldater

+
Läs senare
/

Var finns kvinnorna som skriver om kvinnorna i krigen? Tomas Attorps hittar en Svetlana Aleksijevitj och möter ett blottande av bortglömd kvinnlig historia, men också en allmängiltig bild av hur människan reagerar där liv och död flyter samman.

Hur många spaltkilometer har inte skrivits om andra världskriget. Att strida som soldat har uppfattats som en manlig uppgift och författarna är nästan undantagslöst män.

Men under kriget deltog kvinnor i alla slags förband i många länder, I den tyska armén 500 000, i den sovjetiska en miljon.

Om de kvinnliga soldaterna i Röda armén har den ukrainska författaren Svetlana Aleksijevitj skrivit en skakande och prisbelönt bok, som första gången kom ut i censurerad version 1984 (två miljoner ex!) och 2004 i en fullständig utgåva, nu föredömligt översatt av Kajsa Öberg Lindsten. Kvinnorna var piloter, prickskyttar, spanare, partisaner, sjukvårdare, bagare m.m. I ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” får de komma till tals.

De hade försökt glömma men kände befrielse över att äntligen få ge uttryck för sina plågsamma hågkomster, tacksamma för att någon ville lyssna.

De hade gått igenom skärselden flera gånger. Förlusterna i kriget var stora. Av fem väninnor som var sjukvårdsinstruktörer vid ett pansarförband återvände bara Nina.

De visste att om någon blev handikappad skulle hon – till skillnad från en skadad manlig soldat - inte bli gift.

Efter kriget blev de misstrodda och förnedrade, särskilt av andra kvinnor. ”Ni lockade till er våra karlar.” Vid fronten försökte männen skona kvinnorna från farliga uppdrag men efter kriget ansågs det suspekt att en kvinna frivilligt lät sig enrolleras i en så manlig syssla. Kriget medförde ett stort kvinnoöverskott, många levde bortglömda i storstädernas kollektivlägenheter, andra blev så traumatiserade att de inte kunde få barn.

Varför drog kvinnorna ut i kriget? Flera av bokens hjältar var inte ens 18 år då Nazi-Tyskland anföll 1941. Redan på 1800-talet hade Pusjkin ställt frågan vad det var som fick unga flickor ur adelsfamiljer att ta till vapen mot Napoleon.

Kvinnorna drevs av fosterlandskärlek att springa till mönstringskontoren, att inte acceptera beskedet att de var för unga, att med näbbar och klor ta sig till fronten. ”Vi var så naiva och uppriktiga.” – ”Snart skulle vi besegra fienden.” – ”Om jag inte skulle försvara fosterlandet, vem skulle då göra det?” De stred för familj och hembygd, mer än för Stalin. ”Det var vår bästa tid.”

Avklippta sina lockar, utrustade med manliga soldatkläder i för stora storlekar, kalsongerna skavde – det dröjde år innan kvinnliga underkläder kom – berövades flickorna sin kvinnlighet. De kämpade för att inte bli helt avkönade. De norpade åt sig gossarnas undertröjor för att göra bindor. Under en reträtt greps kirurgen Vera av en plötslig lust att köpa ett par vackra skor. Furiren Tamara drabbades av straffkommendering för att hon hade violer på geväret och vägrade en annan gång att låta sig avlösas som vakt då hon ville lyssna på fåglarna till gryningen.

Krigets ohygglighet och meningslöshet får en särskild pregnans då kvinnor drabbas. För att överleva tvingades de att till hälften vara djur. Korpral Tamara, som släpade bort sårade vid Stalingrad, fick sina byxor så indränkta av blod att de stod av sig själva. Sjukvårdaren Olga tvingades i brist på kniv gnaga av köttslamsor med tänderna innan en soldat skulle amputeras. En kvinnlig partisan, ledare för en omringad grupp, sköt ner tillfångatagna tyskar före en utbrytning. ”Pojkarna skulle inte ha klarat av att göra det.” Kvinnornas berättelser för tankarna till Remarques klassiska verk På västfronten intet nytt.

Svetlana Aleksijevitj skriver inte om krigets händelseförlopp utan hon har ett mer angeläget ärende. Hur påverkade kriget kvinnornas känslor och psyke? Vad gjorde kriget med människorna? I 100-tals intervjuer låter hon kvinnorna berätta, trosvissa vid krigets utbrott, chockade av sina upplevelser på slagfältet, dödströtta av övermänsklig ansträngning, längtande efter segern men rädda för vad som skulle möta dem hemmavid. ”Förut hade vi fruktat döden, men nu var vi lika rädda för livet.”

Ett trösterikt tema i berättelserna är att kärleken är det enda som kan frälsa människorna. Det förklarar att Tamara fortsatte att släpa på en sårad soldat även sedan hon upptäckt att han var tysk och att sjukvårdaren Sofia, full av hat mot allt som var tyskt, mättade hungrande tyska barn. Lycka är, säger sjuksköterskan Anna, att plötsligt finna en levande människa bland alla döda.

Intervjuformen är ett lyckat grepp. Genom att kvinnorna själva får berätta om sina upplevelser, insatser och känslor, får framställningen en autentisk prägel även om intervjuerna gjorts lång tid efter kriget och det är ofrånkomligt att mycket förträngts och annat lagts till. För många räcker inte språket till att skildra det ofattbara, minnena som håller dem vakna om nätterna. Och den fullständiga verkligheten är svårfångad. Det är välkänt att tyska krigsfångar torterades för att avslöja hemligheter och att även kvinnor var förhörsledare. Men härom står inget i boken.

Svetlana Aleksijevitj har utfört ett storslaget forskningsarbete och i en läsvärd bok lyft fram en bortglömd kvinnlig historia.

Men samtidigt ger boken en allmängiltig bild av hur människan reagerar i situationer av yttersta påfrestning, där liv och död flyter samman.

I en bräcklig värld, där det alltid kommer att finnas krig, finns också längtan efter fred och försoning.

Tomas Attorps

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons