Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Rapport från helvetet

+
Läs senare
/

Så kallat ”wallrafferi” – klä ut sig, påstå sig vara en annan för att avslöja fördomar, maktmissbruk, bedrägerier eller rena lögner – är jag egentligen emot.

Visst, syftet att avslöja, är vällovligt. Ändå känns det lite fegt. Inte riktigt fair. Men om man vill avslöja de riktigt stora bovarna? De grovt kriminella, som polisens försök med bevisprovokationen i Holland när man ville få fast de skyldiga för CH-branden. ...?

Då kanske?

Svåra avvägningar, jag vet. Men öppenhet är samtidigt en dygd. Måste vi inte kunna lita på varandra? Vart bär det av om vi hela tiden misstror? Tänker tänk om...?

Men tänk om samhället redan är där? Om ingen återvändo finns?

Jag ser ändå en risk med att wallrafferiet breder ut sig. Att vilken journalist som helst börjar med det, springer omkring och leker Janne Josefsson.

Då kanske en klok utgångspunkt är att vi håller oss till originalet och slopar kopiorna. Således går till Günter Wallraff direkt.

I dag är han aktuell i bokhandeln med åtta nya reportage. Med en reverens till Aldous Huxley kallar han reportagen för ”Rapport från vår sköna nya värld”, den dystopiska boken från 30-talets början. Slutsatsen där var att allt går åt helvete. Och för att han haft rätt fick Huxley snart bevis i 30-talets totalitära uppmarsch.

Dystopiskt, en skildring av ett elände utan slut är det också hos Wallraff. Även om han försöker ingjuta lite hopp hos sig själv och hos läsaren med att tala om den beundran han känner för de som trots allt kämpar på – som om en förbättring vore möjlig.

Men tror Wallraff verkligen själv på den?

Det känns mest som om han tycker att han måste. Ett slags trots allt:

Jag ser nog Wallraffs reportage om tillståndet i dagens Tyskland som en osminkad rapport från helvetet. Hans inledning är stark, hans medel lika diskreta som försåtliga.

Wallraff har klätt ut sig och med experters hjälp – svart hud, svart krulligt hår – sminkat sig till en somalisk flykting. Denne orienterar sig i samhället. Han söker upp beskedliga, ”ofarliga” miljöer. En stadsvandring, en färjetur med gondolinslag, en lägenhetsvisning.

Det är här han möter helt ”vanliga”, kanske också tämligen välutbildade medborgare. Inga extremister, inga nyfascister eller nynazister.

Verklighetens folk.

Det är här de försäger sig. Det är här de agerar med fördomar.

Wallraff har ett filmteam med sig. Ett vitt, om ni förstår, Efter att ha sett på en lägenhet hos en vit hyresvärd kommer teamet med dolda kameror, liksom Wallraff själv har, och dold mikrofon.

De kan då fråga vad som just hänt. Inför de vita avslöjar hon sig. Hyresvärlden utgjuter sig om den ”svarta” som inte ”passar här”. Hon är lätt chockad över hans uppträdande, pladdrar hon på. Ingen rå, öppen rasism. Men en tydlig rasism, byggd på rädsla, okunskap. Och hon tillåter dem att visa filmen.

Gunter Wallraff analyserar, resonerar sig igenom texten. Drar slutsatser. Sparar inte allt åt läsarna. Han berättar verkligen vad han sett – och förstått. Berättar också hur han känner sig. Hur förundrad han är. Att det var så illa...

Han klär ut sig till uteliggare, till bagaren som säljer frallor på Lidl. Hela tiden möten med fördomar. Fram växer ett samhälle där det bor tämligen välbeställda människor men som samtidigt lever i ett slags skräck.

Jag undrar om det inte är den rädslan som är det värsta med den här rapporten från vår sköna nya värld.

Känslan man får om hur det egentligen ska gå med allt.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons