Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Rysk mosaik

/
  • Foto: Jan Collsiöö
  • Några hundratals människor bor fortfarande på Solovetskijöarna där Sovets första koncentrationsläger, Gulag, anlades på 1920-talet. Just de här kvinnorna är kanske inte med i Svetlana Aleksijevitjs bok ”Tiden second hand”, men hon har intervjuat många mänga kvinnor under 20 års tid. Foto: Jan Collsiöö
  • I det gamla klostret på Solovetskijöarna anlades Sovjets första koncentrationsläger, Gulag, på 1920-talet.  Foto: Jan Collsiöö
  • Svetlana ­Aleksijevitj.

Svetlana Aleksijevitj har samlat ihop mängder av människors berättelser om Sovjettiden och de blir till vittnesbörd om hur individen drabbas av det historiska skeendet, skriver Tomas Attorps som läst hennes nya bok "Tiden second hand – slutet för den röda människan".

”Arbeit macht frei” mötte de olyckliga i Auschwitz. Bolsjevikerna var tydligare. ”Med järnhand ska vi driva mänskligheten mot lyckan” förkunnade skylten i fånglägret på Solovetskijöarna som Lenin inrättat i början av 1920-talet. Tvångskollektiviseringar och utrensningar skulle kräva miljontals offer.

Ännu 1991, då det kommunistiska bygget i Sovjetunionen föll samman som ett korthus under några dramatiska dagar i Moskva och snart också hela imperiet, var varuutbudet torftigt. Ryssarna, som besegrat Hitler till priset av oräkneliga människoliv och skickat ut den första människan i rymden, led av brist på sådana triviala saker som tvättmedel och toapapper.

Kapitalismen, ständigt förtalad av kommunisterna, skulle nu med Jeltsin vid rodret abrupt införas samtidigt som de första stapplande stegen togs mot demokrati – system som i väst fått växa fram under lång tid. I en jättelik huggsexa fördelades statliga tillgångar – ett fåtal blev rika och de flesta fattigare. Arbetslösheten ökade lavinartat och begreppet demokrati råkade i vanrykte. Under Putin har de politiska tumskruvarna dragits åt samtidigt som medelklassen tack vare statens oljeinkomster fått en kraftigt höjd levnadsstandard.

Med nya ekonomiska och politiska spelregler blev 90-talet tumultartat för ryssar och andra folkslag i forna Sovjet (bäst klarade sig inte oväntat balterna). Svetlana Aleksijevitj, vars bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” länge låg i topp på DN:s boklista förra året, speglar i sin nya bok ”Tiden second hand” livet före och efter kommunismens fall med hjälp av en brokig samling människoöden.

Boken, återigen i utmärkt översättning av Kajsa Öberg Lindsten, kommer ut i Sverige före utgivningen i Moskva och avslutar serien Utopins röster. Efter Tucholkskypriset 1996 och vistelsen 2006–2008 i Göteborg som fristadsförfattare har Svetlana Aleksijevitj, denna outtröttliga förkämpe för människovärde och demokrati, en nära relation till Sverige.

Under 20 år har hon intervjuat hundratals kvinnor och män, unga och gamla, och av det omfattande grundmaterialet skapat litterära berättelser som genom sitt skakande innehåll och sin poetiska lyskraft fångar läsaren. Som Kaj Scheuler skrev i SvD i en artikel om hennes bok ”Bön för Tjernobyl” är författarjaget osynligt men ständigt närvarande i de långa monologerna. Hon lyssnar, komprimerar och dramatiserar. Berättelserna blir vittnesbörd om hur individen drabbas av det historiska skeendet. Människor som annars aldrig skulle försöka eller kunna göra sig hörda kommer till tals.

Ur folkmyllret stiger de fram som figurer i en roman av Dostojevskij. Partisekreteraren Jelena desillusionerad av att överträffade produktionsplaner inte resulterar i något att köpa i affärerna. Marina som svultit så mycket att hon mest av allt älskar att se säden mogna och axen gunga. Den gamla lärarinnan som räknar mynten i sin portmonnä och köper en bit korv och två ägg. Margarita som frågar sig hur de kunde vara så lyckliga samtidigt som folk hämtades om nätterna.

Bödeln som får massage av höger pekfinger överansträngt av avrättningarna med pistol.

1991 bytte man fosterland, övertygelse, heminredning och skickade tillbaka partiböcker. Men många höll fast vid sina kommunistiska ideal och menade att landet såldes ut för ”jeans, Marlboro och tuggummi”. De värjde sig mot nya insikter och avslöjanden. Ingen vill höra att livet varit meningslöst. Andra och särskilt de yngre såg möjligheterna i den nya tiden och förpassade Lenincitat såsom ”Jag kan gå med på att leva i en svinstia – bara sovjetmakten råder där” till sophögen.

Svetlana Aleksijevitj lyfter fram mänsklig tragik i en aldrig sinande ström. Gubben som gråtande bekänner att han 15 år gammal angav sin morbror och skickades iväg av mamman med tiggarpåse och en bön om Guds förlåtelse. Mannen som i fängelset fått tänderna utslagna och ändå förblev kommunist. Konstruktören som 1991 tvingades sälja fimpar på marknaden. Mamman som fick hem dottern i en likkista från Tjetjenien övertygad om att det inte var självmord. Tamara, som minns att det bara fanns vodka i kylskåpet och vars morfar fick henne att hata alla män. Gästarbetaren som bott fem år i Moskva utan att någon hälsat på honom. Det blir ett körverk med många stämmor men mest i moll.

Som en röd tråd genom berättelserna går kvinnornas lidande. Männen är traumatiserade av krig eller fångläger, de super för att glömma, misshandlar hustrun och till slut super de ihjäl sig. Men det är nog inte bara en rysk företeelse att kvinnor söker sig till olyckliga karlar och historien om Jelena som överger man och barn för att gifta sig med en livstidsdömd mördare framstår som extrem även med ryska ögon mätt och för tanken till helig dåre.

Varför har vi inte gjort upp räkningen med Stalin? Då måste vi också göra upp räkningen med dem som står oss närmast, svarar kvinnan på sin egen fråga. ”Vi har vuxit upp bland bödlar och offer”. Kanske finns här en förklaring till att ryssarna aldrig analyserat sitt förgångna som tyskarna. Angivelserna som sände folk till Gulag kom ofta från kollegor och släktingar. Farbror Ivan återvände som en människospillra från fånglägret till sin gamla arbetsplats och mittemot satt den som angett honom.

Den sovjetiska människan kom att bli kortvarig till mångas sorg men till de flestas lättnad. Framtidens lyckorike där staten slutligen vittrar bort som överflödig blev en utopi trots all möda och idealitet. Ändå var det drömmen som bar genom försakelser och prövningar. Drömmen som fick näring av femårsplaner och kraftverksbyggen, folkfest och flaggor på Röda torget, journalfilmer om skördetröskor på rad över böljande oändliga slätter, paroller och slagord om parti och gemenskap, sånger och dikter och steg ut i rymden.

Ryssland har aldrig haft demokrati. Så hur skulle vi kunna vara demokrater? säger en röst i gatubruset. En annan skyller på att ”Djingis khan och livegenskapen har förstört våra gener. Vi har vant oss vid att man måste slå alla – utan stryk åstadkoms ingenting.” Under Gorbatjovs tid fanns en naiv tro på demokrati. ”Det kändes som om vi redan stod på tröskeln till frihetens rike.” Så länge som Stalin är populär, civilsamhället svagt och kompromissen ett okänt arbetsverktyg, är vägen till demokrati lång.

Hoppet står till dem som inte fogar sig, till dem som protesterar då Putins kritiker tystas i politiska rättegångar, till dem som likt Svetlana Aleksijevitj lyfter fram övergrepp och ger röst åt individen i hennes kamp för ett människovärdigt liv i ett auktoritärt samhälle. Hennes nya bok är ett mäktigt styrkeprov, en samhällsdokumentär målad med skönlitterär pensel och stor sprängkraft.

Tomas Attorps

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons