Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skröna och skön litteratur

/

Annons

När jag skriver de här raderna har det inte ens gått en vecka sedan sju svenska författare skrivit ett ”Manifest för ett nytt litterärt decennium” (DN 22 augusti) där de lovar att syssla med berättande med konstnärliga anspråk. Man kan undra vilka böcker dessa författare läser? Är inte Kerstin Ekman och Ernst Brunner berättande, Torbjörn Säfve och Per-Agne Erkelius, Majgull Axelsson och Björn Ranelid? Och Kjell Johansson!

Det är om hans senaste roman ”Karolus Karlssons liv och verk” det här ska handla och vi möter en Johansson på samma galet allvarliga berättarhumör som i ”Det finns en krog på vägen till varje revolution” (1972). Han skriver i en tonart som den här gången är både dråplig och sorgsen, en sorgblandad glädje möter vi när vi följer Karolus Karlsson från späd ålder till pensionen på sjuttiotalet.

Omgivningen är den vi stött på i romanerna om Flon, Midsommarkransen och Karolus, tidigt föräldralös hamnar på fosterhem, rymmer, kommer in vid cirkus, blir bondkomiker med den dubbelt så reslige och hårdhänte brodern John-Erik och den kära buktalande Maria. De tre är ute på vägarna i årtionden och egentligen sker inget annat än livet. Livet en vind som än är stark och än är svag och som inte är alldeles lätt att vare sig förutse eller anpassa sig efter.

Kjell Johansson skildrar i den hör romanen några som befinner sig utanför utan att veta om det. Tillfreds med tillvaron är de inte. För att sätta upp Faust på Långbro med de andra intagna är liksom Peter Weiss pjäs ”Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade” något utöver det vanliga. Utöver det vanliga är Karolus liv och verk, i all sin stillhet, all sin mildhet, all sin frånvändhet, all sin förundran över hur underbart och svårt livet är.

Berättandet lätt och ledigt. Tonen just den där glädjeblandade sorgen eller om det är tvärtom. Karolus ett du, ett jag, ett han som kunde vara en i vår familj. Här är frustande berättande. Inget manifest för berättande utan berättandet självt. Skröna och skön litteratur, genomsyrad av principiell sanning och kantstötta mänskor som var och en av oss ser i skyltfönstren när vi passerar.

Annons
Annons
Annons