Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stenarna måste vändas på

/

Lasse Ekstrand läser en viktig bok skriven av Daniel Waluszweski, född i Gävle, om hans polske farfar som kom till ”lägerarkipelagen” i Gävleborg där antinazistiska flyktingar och tidigare lägerfångar blandades med nazister, ­desertörer från tyska armen.

Annons

Hur skriver man poesi efter Auschwitz, undrade en uppgiven Adorno. Ja – och hur lever man vidare efter att ha överlevt helvetet på jorden, Auschwitz? Hur handskas dagar och nätter med det posttraumatiska tillståndet? Vem tala med om vad man varit med om? Är det som med en teknisk term kallas ”debriefing” överhuvudtaget möjligt efter att ha befunnit sig på mänsklighetens slutstation?

Bör man i stället välja tystnaden, behålla grymheterna och de aldrig läkande såren inom sig själv?

Hallucinationerna. Mardrömmarna. Synerna. Den iskalla tomheten i själen.

Tystnaden kan vara en överlevnadsstrategi, om än bräcklig, det vet vi från Danmark. Kanske ryms i det posttraumatiska inkapslandet också ett stänk av svårbegriplig skam. Även om man, som i danska exempel, var aktiv inom motståndsrörelsen.

Daniel Waluszewskis polske farfar Czeszlaw, uppvuxen i Lwow som efter kriget ockuperades av ryssarna, satt i Auschwitz, överlevde lägret, även den beryktade dödsmarschen när fångarna flyttades, kom till Sverige efter krigsslutet.

Hamnade så småningom i Hälsingland, först i utlänningslägret Berga, sedan Sunnanholm.

I Gävleborg fanns en omfattande lägerarkipelag. Antinazistiska flyktingar och tidigare lägerfångar blandades med nazister, desertörer från tyska armen. En nedtystad historia, med solkiga inslag.

Farfar Waluszewski upptäcker snart att inte alla svenskar – som bekant kröp vi ju under kriget för Tyskland (och efter kriget för ryssarna, minns fallet Wallenberg) – vill höra talas om hans erfarenheter. Man värjer sig, eller de protyska sympatierna är för starka.

Hotet att skickas tillbaka till Polen, till röd terror, finns där också.

Waluszweski får, efter ett andra försök, svenskt medborgarskap, jobb på SCA och bosätter sig i Sundsvall, där också barnbarnet bor.

Daniel Waluszweski, som haft tillgång till akter hos det Säpo som långt in på 70-talet höll ett öga på farfadern och underblåste hans välmotiverade förföljelsemani, berättar drivet om den älskade och beundrade anfadern. Han har valt romanformen och kanske kunde han ha valt en annan gestaltningsform. Ibland störs man av vissa personteckningar och ordval. Man vill höra mer ”direkt” från farfadern, hans både anklagande och melankoliska röst. Men oftast slår Waluszweski skickligt an en autentiskt klingande och läsaren infångande ton.

Boken är förbaskat viktig. Den skrapar på vår självbelåtna och inskränkta blågula självförståelse. Och påminner om att vår officiellt idylliska hembygd inte är så idyllisk i historiens ljus. Vi finns inte, fanns heller aldrig, behagligt på sidan om världen – befriad från dess fasor. Undantagna och frikända. Oskyldiga med rent samvete.

Stenarna måste vändas på. Andra berättelser göms därunder. Andrasberättelser. Och vi behöver höra dem.

Den envetne Daniel Waluszewski, som i en epilog avslöjar att han blev som besatt av att skriva boken, tillåter oss inte att fortsätta blunda och låtsas som ingenting. Bra.

Annons
Annons
Annons