Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Sticker hål på ytan

+
Läs senare
/
  • Johanna Ekström har skrivit boken ”Om man håller sig i ­solen” om sin uppväxt, som dotter till författarparet ­Margareta Ekström och Per Wästberg.

Hon växte upp i offentligheten – med beundransvärt lyckade föräldrar, i ett oerhört vackert hem. Men vad händer när själva livet förvandlas till en utställning? I boken ”Om man håller sig i solen” söker Johanna Ekström efter svaren.

Hemmet på Stora Skuggan i Stockholm var så vackert att gästerna sällan sett dess like. Det gjordes hemma-hos-reportage med bilder från det fulländat sparsmakade 1700-talshuset där lilla Johanna bar på en sockerkaka och log. Hennes föräldrar, författarparet Margareta Ekström och Per Wästberg, var omslagspar i Månadsjournalen, som representanter för det lyckliga konstnärsäktenskapet.

– Det fanns ingen tydlig gräns mellan det offentliga och det privata i min familj. Man kunde tränga in i rum efter rum, men rummen visade bara upp sin yta. Vi skulle inte bli påkomna med ett banalt liv. Till slut blev även känslolivet ett stilleben, säger Johanna Ekström.

Det som fanns under ytan talade man inte om, det fula och triviala, sveken, smärtpunkterna, dubbelspelet. När reportaget i Månadsjournalen gjordes hade hennes pappa haft ett förhållande med en annan kvinna i fem år, tre år senare skulle han lämna sin familj för ett nytt liv.

Det glappet mellan yta och verklighet, mellan språk och sanning fick henne till slut att skriva ”Om man håller sig i solen”. Hon ville få svar på de mörka mekanismerna i sig själv, förstå varför hon känt sig så otrygg som barn och varför hon levt ut så destruktivt när hon var i tonåren. Genom anorexin tog hon en kort period kontrollen över sitt liv, i sjövilda fylleslag levde hon ut en annan sida, den som var för måttlös för att få synas.

– Man lär sig snabbt att känna av vad som är fint eller fult, rätt eller fel om man växer upp i en familj där vreden och de ambivalenta känslorna inte får finnas, konstaterar hon.

De känslor som inte fick finnas då är mycket synliga i ”Om man håller sig i solen”. Just därför har det också kostat på att skriva boken. Den fyra år långa skrivprocessen har varit en sorts Alice i Underlandet-resa, säger hon, tillbaka till barndomen och känslorna av vrede, sårbarhet och övergivenhet. Men boken är samtidigt en komplex skildring av uppväxten. Allt är inte svart eller vitt, föräldrarna skildras som människor med svagheter och brister, men också med stora förtjänster.

– Jag tror att jag var älskad av mina föräldrar och det är det som är det komplicerade och sorgliga med den här boken – att det kan uppstå sådana schakt av ödslighet i en uppväxt. Men det har att göra med det här glappet mellan sanningen och språket och mina föräldrars distans av olika skäl. Min pappa som var vänd mot ett offentlighetens ljus som han var drillad i sedan han var 15 år och min mammas oro och känslighet som jag tror att hon ville förskona oss från.

Redan tidigt jämfördes ”Om man håller sig i solen” med Felicia Feldts bok om sin mamma, Anna Wahlgren.

Men Johanna Ekström tycker inte att det finns så stora likheter mellan hennes egen berättelse och de uppgörelseböcker som skrivits av barn till kända föräldrar.

– Det här är ingen uppgörelse med mina föräldrar. Det är en uppgörelse med min barndom och det förhållningssätt som odlades av mina föräldrar som hade med sanning, estetik, språk och behovslöshet att göra, säger hon.

Jo, hennes föräldrar har läst boken. Vad de tycker om den? Svaret blir ett retoriskt ”vad tror du?”, en fras som skulle kunna tolkas lättsamt, men som rymmer en djup sorg. Självklart är hon medveten om att det hon skrivit sårar, att de allra helst hade velat slippa figurera på det här sättet i offentligheten.

Men hon är inte orolig för hur boken ska tas emot. Det värsta var ändå att skriva den.

– Om man som jag är ganska drillad i att vara artigt försäkrande åt alla håll och kanter så har det känts väldigt skrämmande att släppa ansvaret för det som är min familj. Det här enorma ansvaret att hålla rent runt vår lilla klan har jag haft sedan jag var liten och i och med den här boken så avsäger jag mig det ansvaret.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons