Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Tre kvinnor, tre porträtt, tre berättelser

+
Läs senare

En väg ska byggas. Det är vår. Luften är ännu kylig, krispigt klar om morgnarna. Hon sitter på huk och gräver försiktigt. Har här legat en boplats?

Vad säger de arkeologiska lämningarna? Hon är fundersam. Har flera avvikande teorier om vad det är de gräver ut. De tre manliga arbetskamraterna förhåller sig avvaktande. Hon är utanför, hör inte till. Berömmet hon får ekar tomt och falskt.

De ska skiljas. De har bara varit gifta tre månader. Han går. Lämnar huset till henne. Hon återvänder till arbetet på förskolan flera veckor före sjukskrivningen upphört. Hon känner sig frisk. I den andra berättelsen i Magnus Dahlströms nya bok ”Sken” är grundtanken för boken tydligare utvecklad.

Det mesta känns förvisso igen från hans tidigare böcker, likt variationer på ett envist tema. Den klaustrofobiska stämningen, avskärmningen, känslan av att personerna vistas i ett känslomässigt vacuum, i en diffust återgiven omgivning där de saknar socialt fäste, som vore de avskurna från resten av gruppen eller isolerade – alla dessa för Dahlström typiska känslolägen och känslomässigt stumma relationer finns med och dominerar de tre berättelserna.

I den avslutande och bästa långnovellen strävar en undersköterska envist vidare för att stå förfallet emot på det äldreboende hon arbetar. Hon tycks avskärmad, onåbar. Hennes kollegor rör sig som spökfigurer i berättelsens utkant, som i synfältets döda vinkel. De äldres lidande antyds genom frånvaro, mer än genom beskrivningar.

Med stor skicklighet skriver Dahlström närgångna skildringar av hur tomheten växer fram inom människor som inte får – eller snarare: förvägras – utrymme. ”Sken” handlar om utfrysning, om ofrivilligt utanförskap, om det tysta och aldrig öppet artikulerade gruppförtryck som skapar en skugga av smärta och apati i människors vardag, om hur tre kvinnor av till synes fullkomligt nyckfulla anledningarna, utan logiska skäl, stängs ute från gemenskapen. De blir till offer. Det är på så sätt – om språkbruket ursäktas – en rapsodisk studie i hackkycklingarnas och de sönderhackades psykologi.

Men på samma sätt som i återkomsten ”Spådom” vilken efter många år av tystnad utkom förra året finns samma brist, samma snävhet och partiella blindhet i det Magnus Dahlström skriver.

Jag önskar han kunde höja blicken, se sig om, se samtiden, se samhället, se hur människorna ingår i givna sammanhang och inte lever som oberoende varelser, se orättvisorna mot verklighetens relief och inte nöja sig med ett ensidigt och rätt tröttsamt psykologiskt gestaltande. Texterna skapar en form av instängdhet som riskerar att motverka och underminera sitt syfte. I längden och genom sin ensidighet tenderar de att skymma mer än vad de ger inblickar och förståelse. Och det är synd, mycket synd, med tanke på att Magnus Dahlström är en så skicklig författare.

Crister Enander

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons