Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Vacker och fascinerande romandebut

+
Läs senare
/

Sam Ghazis debutroman liknar ingenting annat. Minna Jonsson fascineras av berättelsen om artificiell intelligens och människans dubbelhet inför den.

Att Spike Jonzes ”Her” fick en Oscar för årets originalmanus visar kanske att ämnet artificiell intelligens som får ett slags eget medvetande och gör andra val än det människan skapat den för, ligger rätt i tiden. Sam Ghazi har med ”Sången ur det kinesiska rummet” behandlat samma ämne, men på ett lite annorlunda sätt. Författaren är utbildad läkare och har tidigare fått pris för sin diktsamling ”Sömn är tyngre än vatten”. Både läkarbakgrunden och kärleken till poesi märks väl i denna hans debutroman där lärkartermer, matematiska dito och teknik blandas med poesi och skönlitterär njutning.

Romanen utspelar sig någon gång i framtiden. Stockholm känns hårt och ruggigt och människor som inte kan jobba lever utanför systemet, inte allt för långt ifrån dagens samhälle ändå alltså. Staden har blivit större och i Gamla Innerstan är det nu mer bara slum medan de nya förorterna är till för de som tjänar samhället. Den intelligenta roboten Cepheus är skapad av ett företag i Japan för att användas i Stockholm för att diagnostisera cancerfall. Men Cepheus känner sig förslavad av människan och vill mycket hellre ägna sig åt poesi. Och vad händer egentligen när artificiell intelligens, skapad av människor, vägrar lyda oss?

I ”Sången ur det kinesiska rummet” får vi följa händelseförloppet framför allt genom Cepheus själv som ibland sakligt berättar om sina känslor kring händelserna runt honom och ibland genom poetiska inslag. Emellanåt får vi också följa läkaren Simona, huvudansvarig för roboten, men då genom en berättarröst. Detta gör att även om jag är lite förvirrad i mina sympatier så verkar de landa hos roboten snarare än hos människorna. Vilket visserligen är något som alltid händer mig. Så fort jag ser en katastroffilm så hejar jag på det som vill sopa bort mänskligheten från jorden. Kanske brist på självbevarelsedrift, kanske hopp om en bättre planet. Nu är dock inte Cepheus ute efter att ta över jorden, eller förstöra mänskligheten. Han vill helt enkelt bara leva fritt som alla andra.

Jag har aldrig läst något liknande. Kombinationen av teknik och poesi är fantastisk och Cepheus tankar om sitt eget varande är inte bara fascinerade utan även tankeväckande. Jag tycker att det är ett spännande ämne. Att människan så gärna vill skapa intelligent, artificiellt liv men som uppenbarligen också är livrädd för det. Samt hur sköra alla våra datoriserade system, är. Bäst är det när Cepheus vägrar arbeta och Simona frågar vad det är för på honom och han svarar ”Jag förstår inte frågan. Det är er det är fel på.”

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons