Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Vad är egentligen melankoli?

+
Läs senare
/

Vad är egentligen melankoli? En förädlad form av tungsinne? Ett annat ord för depression? Eller är det demonen ledas svartdraperade syster? Melankoli är annars lätt att förknippa med romantikens utlevade poeter, de finlemmade männen som uttråkade och sysslolösa såg dagarna passera i gråmelerad tristess i väntan på att deras känslor skulle sättas i svallning. Lord Byron är själva prototypen, förebilden som fick mängder av efterapare Europa runt.

Esaias Tegnér – en avsevärt robustare karaktär – gav mörkrets väsen, denna förlamande känsla, ett namn. Han kallade dem svartalfer i sin berömda dikt ”Mjältsjukan”. ”Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt Bet sig den svarte vid mitt hjärta fast; Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt, Och sol och stjärnor mörknade i hast”.

Den gode biskopen och besatte kvinnojägaren kunde i brev beskriva tillståndet med andra ordvändningar: ”Jag vet icke hur det kommer sig; men en försoffad overksamhet i hela mitt väsen, en liknöjdhet för allt som fordom lifvat mig; en skörbjugg i sinnet, ligger mig som mögel på själen . Det är som om lem för lem af mitt inre liv domnade bort, ruttnade af.”

Listan med exempel på hur melankolin slår sina klor djupt ner i själen på författare och poeter genom seklerna skulle kunna göras oändligt lång.

Den finns där redan hos romarna, hos Dante hänger de eländiga melankolikerna - ”som gråter fast de borde glädjas” - i träden och några hundra år senare lider Montaigne somliga dagar av en svårartad svärta i sinnet. Den nyligen av Daniel Möller sammanställda samlingen ”Melancholie och andra dikter” av den svenske barockpoeten Olof Wexionius skrevs under senare delen av sextonhundratalet.

”Dher ingen Skönheet finns. Alt Nogh iagh spöör och seer Förgängligheet i Alt! Och kan ey skrifwa meer.”

Idéhistorikern Karin Johannisson har efter sin undersökning av begreppet nostalgi – som begrepp och sjukdomstillstånd – tagit sig an den grannlaga uppgiften att försöka reda ut och skildra melankolin och dess närbesläktade tillstånd. Boken heter ”Melankoliska rum. Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid”.

Studien är en korsning mellan begreppshistoria och mentalitetshistoria varvat med traditionell idé- och litteraturhistoria.

Risken med den här formen av arbeten är att de antingen hamnar i alltför grova schematiseringar där verkligheten döljs i svepande schabloner eller - å andra sidan - att de drunknar i detaljer utan att författaren lyckas nå fram till några synteser av värde.

Karin Johannisson undviker skickligt båda fällorna och rör sig elegant, ofta skarpsinnigt, mellan de enskilda exemplen och en mer analyserande nivå.

Det är lika bra att slå fast det på en gång. ”Melankoliska rum” är medryckande läsning med många intresseväckande iakttagelser och resonemang. Melankolin skiftar karaktär beroende på samhällets förändrade klass- och könsmönster.

Det är – nästan alltid – överklassens och den högre medelklassens män som gör anspråk på att vara hemsökta av den exklusiva melankolin.

Det är ett sinnestillstånd som skiljer ut, som distanserar den angripne från det övriga samhället.

Sprider sig melankolin till kvinnor eller bland lägre samhällsskikt ges den snabbt andra namn. Den degraderas. ”När melankolikern blev deprimerad tappade han sin exklusivitet”, summerar Johannisson.

Melankolikern är, paradoxalt nog, en utvald. Åkomman – hur plågsam den än må vara – är ädel, ett förfiningens tecken. ”Nervkonceptet”, skriver Johannisson, ”suger upp spänningar i en samtid präglad av kamp om position, makt och status och tvånget för den ambitiösa att utveckla en social identitet och kompetens.

Genom nervspråket kan hon gestalta sig som den moderna individ hon vill vara (på samma sätt som dagens stress-språk kan användas för att gestalta sig som framgångsrik, efterfrågad och aktiv).”

När samhället förändras, ändras även de nervåkommor som är på modet - ibland endast genom att få ett nytt namn. De avskiljande och upphöjande psykologisk särdragen under industrialismens genombrottstid är inte desamma som sjuttonhundratalets ständigt gråtande män och kvinnor. Den nya tiden kräver mer behärskning och kontroll.

Karin Johannisson vidgar sin undersökning till att omfatta begrepp och tillstånd som leda, ångest, likgiltighet, sömnlöshet, trötthet, lättja, flykt. I grunden är de olika sjukdomsuttrycken variationer på ett och samma tema. Grundfrågorna som Johannisson undersöker är om och hur kulturen - och den s k utvecklingen - tränger in och förändrar sjukdomstillstånden.

Egentligen går ”Melankoliska rum” att se som en sorts fortsättning på den diskussion Sigmund Freud initierade med sin infallsrika bok ”Vi vantrivs i kulturen”, vilken märkligt nog Johannisson förbigår.

Ytterst handlar alla de avvikande själsliga reaktionerna om hur – den utvalda – individen inte orkar bära civilisationens bördor. De reagerar med att bli sjuka och genom sitt sjukdomstillstånd erövrar de ofta kontrollen över sina liv. Max Webers eviga sömnlöshet ger honom legitim anledning att slippa föreläsningar, middagar och sitt annars benhårt disciplinerade arbete.

”Melankoliska rum” är innehållsrik och intressant, välskriven och fängslande inte minst genom sina exempel. Karin Johannisson förenar på ett givande sätt undersökande vetenskap med berättande essäistik. Hon lyckas även ge svalkande perspektiv på de mest upphettade känslor, lysa upp det inre mörkrets dolda skrymslen.

Vår tids utbrändhet framstår som enbart en av alla de varierande åkommorna. Hundra år tidigare hette det överansträngd och var då en lika populär diagnos som alla som idag ”går i väggen”.

Melankolin, och dess närbesläktade nervsjukdomar, lever envist vidare.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons