Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Vem blundar, vem hjälper?

+
Läs senare
/

”Den som räddar en enda människas liv, den har räddat hela världen”, heter det i ett judiskt talesätt. Men när saker och ting ställs på sin spets: vem blir fegt, av existentiell bekvämlighet, medlöpare och vem vågar bistå den utsatte, kanske även med risk för eget liv? Handlar det om grundläggande personlighet, ren och skär slump eller vad?

SvD-journalisten Kaj Schueler brottas med dessa svåra frågor utifrån farföräldrarnas levnadsöde, som han inte tänkt skriva om, men till sist kunde han inte låta bli, trots att nära anhöriga avrådde, trodde det skulle bli för privat.

Farföräldrarna hjälptes 1942, efter att i fyra år ha försökt fly, ut från Berlin till Schweiz, när de mottagit ordern, undertecknad av den judiska kulturföreningen, om att infinna sig till uppsamlingsplatsen för transport österut (vilket dock inte framgick av samma order).

Vem var då denne konstnär, Franz Heckendorf, som genom att tillverka falska id-handlingar och hitta flyktvägen via Kitzbühel i Österrike, hjälpte dem att i sista stund undkomma?

Varför gjorde han det, för att han var en god och modig medmänniska, eller var det av krassa, ekonomiska skäl? Många passade på ju att tjäna en hacka på de dödshotade judarna.

Heckendorf ställdes inför rätta 1943, åklagaren yrkade på dödsstraff, det omvandlades till fängelse med hänvisning till hans impulsivitet och konstnärssjäl (!).

Han befriades av amerikanerna, men var knäckt och bruten. Och mottogs sannerligen inte som någon hjälte i efterkrigs-Tyskland.

Medlöparna, och det var ju de allra flesta, ville förstås inte påminnas om sin egen ömklighet.

Schueler söker sig fram, gör mödosam research, läser svåråtkomliga dokument, intervjuar efterlevande, citerar Simone Weil, Norbert Elias, Victor Klemperer och Sebastian Haffner, vrider och vänder, tar till sist hjälp av framlidne terapeuten Ludvig Igra, konstaterar med honom att det finns inga goda eller onda människor I SIG.

Man kan aldrig på förhand veta vem som blundar eller hjälper.

Det är tillfälligheter som avgör, och kanske repar denna teori vår självförståelse som fina, humanistiska varelser…

Schueler tecknar en vardag i terrorns tecken, med förbud för judar att använda allmänna kommunikationsmedel och spionerande portvakter.

Det har vi läst förut.

Boken, som är Schuelers debut, tillförs dock plötsligt energi när han tillstår olust och vånda, han drabbas av tungsinne, vid tanken på Berlin. Hans bild av huvudstaden saknar alla romantiserande inslag, den stad som nu är nedlusad med minnesmärken över Tredje Riket. Detta Berlin, som, trots nazisterna, alltid varit de förföljdas och dom som tvingats i exils hemvist. Det har skapat en speciell, sjudande atmosfär, men Schueler upplever något annat.

Och han känner svår kluvenhet inför tyskar, rör vid funderingar, som Daniel Goldhagen och andra vädrat, om tyskars egentliga, läs: destruktiva, natur.

Han går inte lika långt som de amerikanska judar han träffar och som bittert hatar allt vad tyskt heter, men han är inte beredd till försoning och att förlåta. Kanske finns det rent av en kollektiv skuld som tyskar, även de födda efter 1945, bär?

När den sympatiske och öppne Schueler (efternamnet betyder elev) mörknar till i sinnet och tankarna, kastas alltså, paradoxalt nog, energi in i den journalistiskt välskrivna och lättlästa boken.

Demonerna knackar på, bödlarna marscherar på nytt.

Kanske petar han i ett sår som aldrig kommer att läka.

Osökt går tanken till det nyöppnade Madame Tussauds vaxkabinett i Berlin och den hätska debatt som föregick.

Skulle Führern överhuvudtaget vara med i museet, skulle han tillåtas ”återvända” till Berlin? Och hur skulle han framställas: i sin krafts dagar eller som stapplande omkring, förkrossad, de sista dagarna i bunkern?

Man valde det sistnämnda, men han ser ändå förvånansvärt fräsch ut...

Det är förbjudet att låta sig fotograferas tillsammans med vaxdockan. Det kan tolkas som ett hyllande av nazistiska symboler (!) och det är enligt lag förbjudet i Tyskland.

Schuelers hållning är värd den största respekt. Han hymlar inte, han har inte glömt och förlåtit, han tillstår och lever med det. Det kan inte vara lätt.

Psykoanalytiker som Tomas Böhm och Susan Kaplan har varnat för att man gör sig ofri genom att vägra släppa och gå vidare.

Ändå förstår man gott Schueler, inne på sitt 60:e levnadsår.

Lasse Ekstrand

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons