Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dagermanpristagare med clownnäsa

/

Annons

Årets Dagermanpristagare tog emot sitt pris med clownnäsa och gyllene skor.

Suzanne Osten fick årets Dagermanpris för sitt arbete med barnteatern, där hon har varit en av Sveriges pionjärer, och inför utdelningen på Laxön under söndagen hade Stig Dagerman-sällskapet letat fram ett citat ur författarens samlade verk som kunde ringa in vad eftermiddagens prisutdelning handlade om.

”Man börjar dikta tidigt. Som barn är man alltid diktare. Sen blir man avvand, i de flesta fall. Så konsten att bli diktare är att inte låta livet eller människorna eller pengarna vänja en av med det, bland annat.”

Innan vi alla gick ut för att se vattnet släppas på, som en hyllning till det fria ordet som inte kan tyglas, höll Suzanne Osten ett sprudlande och föredömligt kärnfullt tacktal som summerade hennes syn på barnteater och som passade in hennes egen konstnärliga pusselbit med Stig Dagermans. De kanske inte är givna intill varandra, men de passar perfekt.

Det låter måhända fånigt och självklart att påstå det, men barn är också människor. Och Suzanne Osten är en av dem som har varit med och bidragit till att barn tas på allvar i kulturlivet.

– Barnpubliken sitter och ser sina inre känslor få gestalt och tänker: Det där är jag!

Hon pratar också om att barnkulturen måste få vara obekväm. Inte minst vara obekväm genom att kritisera vuxenheten, sedd med barnens ögon. Jobbigt för föräldrarna, men nödvändigt.

När vattenmassorna lugnat sig, och Forsbacka kammarkör sjungit somriga visor, höll Per Lysander ett långt och vindlande tal om Suzanne Osten, men också om barnteaterns historiska utveckling. En intressant faktauppgift i talet, var den om att barnen på intet sätt är nya inom teaterns värld, men att de, i begynnelsen, fick stå på scenen och gestalta ”halva mänskligheten”. Barnen spelade kvinnornas roller. Han pratade också om hur Suzanne Osten alltid jobbat med teori och lämnat en ”kunskapsgenererande maskin” till teatervärlden att förvalta. Men det har inte varit en enkel resa.

– 70-talets strid om barnteatern är varken vunnen eller över.

När en panel, med Maria-Pia Boëthius med flera, tar över på scenen, dränks rösterna för ett tag av barnsorl och skratt. Vilket perfekt inslag under en eftermiddag till Suzanne Ostens ära.

Maria-Pia Boëthius citerar filmprofessorn Maaret Koskinen, som nyligen skrivit: ”I vilket annat land som helst hade Suzanne Osten utsetts till geni”.

Ja, det är inte en ordinär person som dyker upp med skor som glimmar av guld och som bär en röd clownnäsa. När jag lämnar Laxön, önskar jag att jag hade haft möjlighet att se mer av det Suzanne Osten skapat på scener genom åren. Men av samtalet under prisutdelningen kunde alla förstå en sak, kärnan i hennes gärning: Att barn inte är ett främmande folk.

Annons
Annons
Annons