Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Robinson på rörelse

+
Läs senare
/
  • En mörk njutning. I går gavs Ina Christel Johannessen säregna dansverk ”True Stories of Castaways and Other Survivors” på Gävle Teater.

Det börjar i ljusdunkel, två lyktstolpar som väktare, dansare som galna apor som klättrar allt högre upp, rivs ner av ivriga händer, ljuskällan vräker dem tillbaka. Tillbaka till sig själva. Ett metalliskt regn hörs från någonstans, musiken verkar felinställd, skeppet verkar gå baklänges från denna ö...

Castaways, som i skeppsbrutna. Eller utstötta. Någonstans läser vi att Ina Christel Johannessen lånat titeln från en äventyrsbok med ”sanna” historier. I hennes eget scenrum är ingenting ”sant”, guldfisken som guppar i sin tvålitersplastpåse, den vandrar mellan dansarna som smek och slag, här är absolut inget säkrat, som så ofta hos Ina Christel Johannessen. Minsta minutiösa rörelse kan kastas tillbaka i fulhet och våld, allt sitter där de ska ändå. Där har ni styrkan.

Hon återanvänder sin ”inte-nudda-golv”-estetik från sist hon var här, den kan varieras i det oändliga dagar som denna när så mycket vimlar förbi i ljuset som äter sig in i kropparnas gnissel, gnissel som av tågvagnar, tågvagnar som ska frakta allt levande bort från härden, härden av explosioner i det ödesdigra regnet, regnet som bara faller, faller som glassplitter över människorna, människorna som bara har varann till skydd, skydd som inte finns i Tjernobyl eller Fukushima...

Hur skulle Ina Christel Johannessen ha kunnat veta om det?! Nej.

Men allt bryts ner – står upp! – ur dansen, en mörk njutning rörelsekonst som kretsar kring dessa människoskulpturer utan början och slut, var och en på sin ö rör de sig som lealösa till speldosemusik, rätar upp sina skorrande pas-de-deux, låter polo möta silkesammet.

Det är och det är inte Robinson på rörelse. Det är ödesmättat, fult, våldsamt, vackert och det river ner det musikljud som äter sig in över både hal gummistövelgång och spattigt moonwalkande och scenen med de överlevande, kollektivet och skulden, som visar sig som en Ingersk öppen kub där den stormförälskade förlägger sin kärlek innan han sänks i ljuset. Petar liv i henne, men skorrar sig fram.

Och en av dansvärldens nu längsta dödsscener är till ända. De andra tar båten. Och regnet börjar igen.

Det är fantastiskt bra gjort.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons