Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dårhusliv skildras med ömhet: "Det går att leva tillsammans hur olika man än är"

Hur kan vi leva tillsammans? I "Molnens bröder" levererar Lars Rudolfsson Barbro Lindgrens egen existentialism. På Dramatens stora scen blir hennes två romaner om dårhusliv på 1920-talet en pjäs om ömsint samvaro.

Annons

Middagarna sker vid långbord ute i sjukhusparken. Gunnel Fred spelar en av patienterna i

De har alla sina skäl att vara där. Någon har dödat, en annan nästan dött av sorg. Johan Ulvesons Caleb tar fram sitt mörker i bitar.

– Jag har inte varit levande sedan två dagar i somras. Då höll jag på att leva ihjäl mig, det blev för mycket, säger han från scenen.

Dårhuset à la Barbro Lindgren är ingen sluten avdelning eller låst korridor. De udda existenserna i hennes två 1970-talsromaner bor på hospital. "Molnens bröder" utspelas på 1920-talet, före psykofarmakans tid, och i en vacker sjukhuspark.

Ömsint vårdare (Sofia Pekkari) lugnar patient (Reuben Sallmander) i

Patienterna är inte där av fri vilja men talar och lever fritt under en stor lind. De gungar, fiskar och går på utflykt med prosten. När någon blir för våldsam kommer en vårdare eller vaktmästare, håller fast, lugnar ner och leder bort.

Några tvångströjor eller bältessängar finns inte hos Barbro Lindgren. Inte ens en lugnande spruta. Sköterskornas ömsinthet går igen hos patienterna och i deras tålamod med varandra, även om tvångsmässig amning kanske inte gillas av alla.

– Barbro vill ju säga något mer med det här förstås: Även om hon själv inte skulle erkänna det finns det ett påstående om att det går att leva tillsammans hur olika man än är, säger regissören Lars Rudolfsson.

Reuben Sallmander, Sofia Pekkari, Inga-Lilll Andersson och Johan Ulveson i

Med sig från tidigare uppsättningar på Orionteatern har han jazzsaxofonisten Mats Gustafsson som tillsammans med sin grupp, Fire, musiksatt hela föreställningen. Även om Lars Rudolfsson nu gör sin regidebut på Dramaten talar han hellre om det stora i att Barbro Lindgrens idévärld för första gången konkretiseras på stora scenen.

Hennes sätt att omsluta alla existenser i sitt universum är något stort.

Lars Rudolfsson ser självklara paralleller till familjeföreställningen som han gjorde på Orionteatern av hennes barnbok, "Vems lilla mössa flyger", där tufsiga mjukdjur, leksaker och en stenkula samexisterade utan diktator.

"Elvin" och "Molnens bröder" skrev Barbro Lindgren för vuxna läsare, och redan på 1980-talet talade hon och Rudolfsson om hur de två romanerna skulle kunna bli teater.

– Barbros människosyn, och hennes sätt att omsluta alla existenser i sitt universum, är något stort. Jag skulle vilja säga att hennes berättelser är politiska, säger Lars Rudolfsson.

Finns föreställningens lekfullhet i texten eller är det något som du har lagt till?

– Jag hittar ju något i texten som svarar mot det jag vill berätta och mot sättet jag vill göra det på. Rörelsen, leken, drömmen och poesin finns med. Hon är barnslig men det är jag också. Herre Gud, man måste vara lite motvikt mot allt hårt.

Erika Josefsson/TT

Annons
Annons
Annons