Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den angelägna dikten vinner alltid över tiden

LYRIKKRÖNIKA: I ett par krönikor skriver Kristian Lundberg om de svenska småförlagens historia.

Annons

Det finns i litteraturhistorien ett antal givna tidsmarkörer. Ett slags anhalter om man så vill. Det är en form av fiktiva gränser som det också går att kalla för skiljelinjer – om man hellre vill använda sig av en bild som gör det abstrakta uttrycket en smula mer konkret.

Historien, än mindre litteraturhistorien, består av en rak obruten linje som spänner från ett fält från ett annat. Historien är i själva verket istället kalejdoskopisk, för att inte säga fragmentarisk. Om man nu tänker att det uttrycket skiljelinjer består av ett antal korsvägar där man inte från början kan se vart vägen kommer att leda, ja, då kan man tydligt och klart se att exempelvis både förlagsvärld och författare konstant väljer fel väg, fel väg i den bemärkelsen att litteraturen sällan väljer allfartsvägarna.

Krönikören Kristian Lundberg.

Ett tydligt exempel på hur den angelägna dikten alltid vinner över tiden är det faktum att Ekelundsällskapet en gång instiftades med ett enda syfte: nämligen att utge Wilhelm Ekelunds texter. En av våra främsta uttolkare av persisk lyrik och sufisk mystik satt inspärrad på mentalsjukhuset S:t Lars under större delen av sitt liv. Och hans tolkningsutgåvor fick han bekosta själv. Det finns exempel efter exempel på författarskap som är i otakt med tiden.

Och så måste det vara.

Dikten och prosan kommer sällan att gå fram på den breda upptrampade väg som ekonomerna kanske hade räknat med eller hoppats på. På det sättet är litteraturen alltid större än världen. När man närmar sig litteraturhistorien och förlagshistorien från det här retroaktiva hållet kan det se ut som om världen både är självklar och enkel. Det är naturligtvis precis tvärtom. Trots det går det att navigera i tiden och se dessa enskilda avgörande fyrar blixtra till i natten.

Ett sådant tillfälle är poesiuppläsningen i Gamla Riksdagshuset som ägde rum 1973. En maratonläsning som varade i över 12 timmar och där det hade samlats en rad författare som försökte överrösta varandra med spekulativa inslag, inte minst minnesvärt är det faktum att Bruno K Öijer kom att agera som skjuten och sedan bars bort från scenen. 1973 är en milstolpe i den svenska förlagshistorien på en rad andra sätt. De traditionella större förlagen hade selekterat bort den utgivningen som man upplevde inte gav en direkt avkastning. Det talades om en allvarlig förlagskris i Sverige. Och naturligtvis var det så. Men i varje kris som leder till någon form av reduktion eller begränsning öppnar det upp sig ett antal nya vägar.

Från det lösa skott som avfyrades 1973 på Riksdagshuset kom det att skapas en rad både nya förlag och tidskrifter. Bruno K Öijer, Per Eric Söder och Eric Fylkeson kom att initiera en av dem viktigaste, nämligen Guru Papers. Det centrala var inte bara själva tidskriftsutgivningen utan lika mycket allt det som skedde omkring utgivningen.

Scenframträdanden, debattartiklar, bokutgivning. Om Guru Papers var en sådan avgörande skiljelinje i tiden var Metamorfos en lika viktig sidoväg bort från det etablerade och konservativa. Metamorfos var i större utsträckning än Guru Papers en plattform för litterär scenkonst. Året var 1950 och lyriken kom att invadera jazzklubbar och direkt ställa sig i opposition mot den förhärskade och dominerande litteraturen där inte minst en beskedlig Bo Setterlind kom att hamna i skottgluggen för Metamorfosgruppens attacker.

På det här sättet går det tydligt att se hur förlagskrisen hos etablerade förlag direkt skapar nya möjligheter för andra vägar att både uppföra och dela med sig av den då samtida lyriken.

Huvudmannen bakom verksamheten, som oftast drevs på olika lokala jazzklubbar, var en då yngre man med namnet Lennart Nielsen Somré. Förlaget började som ett stencilförlag, precis som Guru Papers, och snabbt samlades det ett antal debutanter som kom att bli tongivande långt fram i tiden. Inte minst Petter Bergman och Paul Andersson blev starkt lysande stjärnor.

På det här sättet går det tydligt att se hur förlagskrisen hos etablerade förlag direkt skapar nya möjligheter för andra vägar att både uppföra och dela med sig av den då samtida lyriken. Både femtiotalet och sjuttiotalet har lyckats skapa i alla fall vars ett tjugotal tidskrifter, ibland också lika många förlag. Det oftast med författare som refuserat av etablissemanget men sedermera blivit en del av det. Cyklerna tycks vara konstanta.

Den öppet politiska plakatlyriken hamnar direkt i opposition mot den nya djärva rebelliska lyriken som istället valde att premiera ”Fantasin till makten” – på samma sätt vände sig den expanderande femtiotalslyriken med sitt romantiska tilltal bort från den diskbänksrealism som existerade i en parallell rörelse i den litterära tromben.

På samma sätt kommer vi i en kommande krönika kunna se hur dessa två rörelser bildar ett gediget fundament för den litterära rörelse och gruppering som på så många sätt har skapat ett rikare och viktigare tilltal. Det finns aldrig bara en dominerande rörelse. Det finns allt som oftast ett antal rörelser som lever intill varandra och som växelvis byter spår med varandra.

För vidare läsning:

Redaktör Rolf Börjlind: Nya tider, Nya änglar (Bo Cavefors förlag)

Jan Magnusson: Sensitiv som en frostskadad mimosa, biografi över Paul Andersson, Metamorfosgruppen och femtiotalets nyromantik.

Annons
Annons
Annons