Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ellen och den stora glömskan

/
  • Christina Kellberg har rest runt i Gästrikland för att få inspiration till miljöskildringarna i romanen

Gästrike-Hammarby är det sista Ellen glömmer. Christina Kellberg har skrivit en roman om alzheimer som utspelar sig i den lilla bruksorten i Gästrikland.

Annons

Platserna heter någonting annat i romanen, men det är i Gästrike-Hammarby som Ellen föds och växer upp. Och när hon blir gammal och drabbas av alzheimer är det i Gävle som hon går vilse, även om staden har ett annat namn i boken.

Ellen heter också någonting annat i verkligheten. Alice. Hon var svärmor till författaren och journalisten Christina Kellberg, som i ”Ellen” har skrivit en roman om hur svärmodern blev dement och gled in i dimmornas värld.

Christina Kellberg har rest runt i Gästrikland för att få inspiration till miljöerna. Sett bruket där Alice/Ellen växte upp. Ingenting var finare än Konsum, tyckte hon. Folkets Hus blev en knutpunkt i samhället. Kalasen i parken var höjdpunkter.

När hon många år senare fått alzheimer, och minnet börjat luckras upp, återvände hon ofta till minnena från Gästrike-Hammarby. Det som var, för alltid, hemma.

– Hur är det hemma då? frågade hon ofta när hon låg i sängen dement. Och hemma, det var Gästrike-Hammarby. Det var som om Gästrike-Hammarby var den stora trygga famnen som hon återvände till, säger Christina Kellberg.

”Ellen” är förvisso en roman om att som anhörig se hur en familjemedlem blir sjuk och försvinner, men första delen är en kärlekshistoria i folkhemmet, ljus som vårlöven. Ellen träffar Nils 1945. Han är några år äldre än henne, och tillsammans bygger de ett liv i ett Sverige som reser sig ur den gamla fattigdomen, där löftet om framtiden – de ”underbara dagar framför oss” som Henrik Berggren refererar till i sin biografi om Olof Palme – är oändligt.

Christina Kellberg har i sina romaner intresserat sig för kvinnorna i folkhemmet; ett annat exempel på det är Augustprisvinnaren Kristina Sandbergs romaner om hemmafrun Maj från Örnsköldsvik.

– Jag har alltid varit fascinerad av starka kvinnor som försökte leva jämlikt med männen. Jag tror att det fanns mer jämlikhet i arbetarklassen, där mannen och kvinnan i ett äktenskap var tvungna att arbeta båda två för försörjningen.

Livet på den lilla bruksorten skildras nyanserat. Bruksmentaliteten kan kväva, men den ger också gemenskap, trygghet och ett sammanhang.

– Bruket är ett litet samhälle i miniatyr. Alla känner alla. Håller koll på varandra. Det gäller att inte sticka ut, inte göra sig märkvärdig. På så sätt var hon präglad av bruksmentaliteten. Men det fanns också en positiv sida av det. Det fanns en värme i gemenskapen och som jag upplever det månade ägarna om arbetarnas välmående.

Ellen och Nils blir äldre. Han dör, och hon lämnas ensam i livet, med dottern boende på annan ort. Minnet börjar svika. Hon retar sig på den vulgära skulpturen i staden, ”Fnasket i plasket”, trots att det var länge sedan den placerades utanför Rådhuset. För Ellen är den som ny. En dag hittar hon inte hem. Polisen får hjälpa henne.

När Ellen börjar försvinna in i sig själv, tar dottern Birgitta över utrymmet i romanen. Det blir en berättelse om att vara anhörig till en alzheimersjuk människa. Som så ofta är det en kvinna som får ta ansvaret för en sjuk äldre släkting.

– Samhället spelar på de anhörigas dåliga samvete. När det blir så att anhöriga tar ansvar för att samhället ska slippa kostnader är någonting skevt. Jag tycker till exempel att det skulle finnas en motsvarighet till vab-dagar för att ta hand om gamla och sjuka anhöriga.

Tror du att de som var med om att bygga upp folkhemmet väntade sig en bättre ålderdom?

– Jag tror inte de formulerade det på ett sådant sätt. De hade fått lära sig att man ska vara tacksam. Sedan är det så att många av dem inte längre är kapabla att uttrycka om de tycker att någonting är bra eller dåligt.

Christina Kellberg är själv rädd för att hamna i den säng där Ellen till slut dör. Hon delar den rädslan med många andra.

– Det är en sådan torftig debatt kring de här frågorna. Trots att WHO definierar demens som en global utmaning.

Annons
Annons
Annons