Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En av de bättre flyktingromanerna

BOK: Cecilia Persson läser Elin Olofssons "Krokas".

Annons

Det är en talande och kärnfull symbolik i titeln ”Krokas” som Elin Olofsson har valt för sin senaste roman. Precis som en kätting består av krokar som är sammanbundna med varandra är även människorna det och här är det människor som krokas samman, i en kedja av livshändelser.

Det är en hype kring författare som skriver med litterära teman om flyktingar, andra världskriget, Förintelsen, nazism, och egentligen borde det skrivas en djuplodande kritisk analys, vad detta litterära samtidsfenomen beror på?

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Fler recensioner av facklitteratur finns att läsa här

Läs mer: Isabelle Ståhl i topp när vi listar fem favoritböcker från maj-juni

Elin Olofsson hyllas av vår kritiker Cecilia Persson. Foto: Anna Rex

Det vore dock oschysst att stjäla alltför stort recensionsutrymme, från en av de bättre romanerna ur denna uppsjö av böcker med likartad tematik.

Elin Olfosson skriver inte läsaren på näsan och försöker inte briljera med klokskaper som tråcklas i hop i ett historiskt virrvarr på bekostnad av själva berättelsen. Nej, det här är en författare som litar på att de kärnfullt utmejslade karaktärerna talar i sin egen sak och rätt, och med fina beskrivningar av vad som gör att det ena leder till det andra ─ varför de krokas ihop och sen drar kedjan åt olika håll ─ vare sig de vill eller inte.

När tyskan Uli Hartman i september 1949, stiger av tåget på stationen i den lilla byn Krokom i Jämtland så har hon med sig en trave brev i bagaget som har skivits av Elsa Petterson till en tysk soldat. Soldaten slängde en pappersbit med var han stationerats i kriget och varför Elsa plockade upp pappersbiten och började skriva brev till honom på knapphändig tyska, vet hon inte riktigt själv.

Sen att det är ganska cyniskt, om en tänker efter ─ att denna uppsjö av ”flyktingromaner”, kommer som ett kommersiellt pärlband, när vi lever i en blödande tid då miljontals flyktingar befinner sig på flykt.

Elsa krokas fast i Uli och soldaten Hansis dramatiska historia, i Tyskland, via denna slumpvisa händelse på en tågstation någonstans i Sverige. Uli Hartman är, vid tidpunkten, inte ens medveten om att Krokum finns på kartan. Att förlägga skildringen till Krokum ger också en intressant inblick i skillnaden mellan land och stad, och det är sympatiskt att få ta del av vardagen för människorna i byn.

Elsa Petterson arbetar i en affär och kunderna som går in och ut ur affären har även de sina livsberättelser som de delar med Elsa över disken. En del är fattiga och behöver betala på krita och andra med bättre ekonomi, får Elsa packa ner varorna i lådor till, vecka ut och vecka in. Det är ett uttrycksfullt sätt att beskriva klasskillnader utan att det känns kletigt och sökt.

När Elsas dolda relation till soldaten Hansi rullas upp så klipps även en del av kedjan av ─ eller snarare: det finns inte en krok som man krokas fast i, de är flera. Boken tar oss genom scen efter scen och är absorberande läsning, i all sin ”enkelhet” som är välgörande.

Historien får ett lyckligt slut men hur ska givetvis vara osagt.

Sen att det är ganska cyniskt, om en tänker efter ─ att denna uppsjö av ”flyktingromaner”, kommer som ett kommersiellt pärlband, när vi lever i en blödande tid då miljontals flyktingar befinner sig på flykt. Den nödvändiga diskussionen får en lång text ägnas åt men det bör nämnas i förbifarten att när ännu en flyktingkatastrof har inträffat så meningsskapas andra världskrigets flyktingströmmar och nazismens farsoter ─ mer eller mindre litterärt övertygande.

Den stora berättelsen om ett annat flyktingmottagande, i en annan tidsepok är narrativet när den avgörande samhällsförändringen redan har skett. Vår tids flyktingar utvisas, om de nu ens tar sig in i Fort Europa. Men, givetvis är inte denna allmänna reflektion något som förtar ”Krokas” litterära kvaliteter, inte alls.

Hur allting krokas i vartannat är romanens sensmoral och då får den även tåla att krokas i en annan krok, det håller tvivelsförutan bokens starka kätting för.

*

LITTERATUR

Elin Olofsson

”Krokas”

(Wahlström och Widstrand)

Annons
Annons
Annons