Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

En legend trampar Upplandsjorden

+
Läs senare

Eduardo Galeano. En efter en föds de i Latinamerika – Simon Bolivár, Eduardo Galeano, Oscar Niemeyer; de betydelsefulla, de som talar politiskt och agerar som om världen tillhörde inte bara dem som är betydelsefulla utan också de andra. Jag är ingen talesman för jordens fördömda, säger Galeano, för de har alla en egen röst men världen lyssnar inte, och han berättar om ”Latinamerikas öppna ådror”.

Jag sitter i samma rum som giganten i världen. Alla vill höra om ”Latinamerikas öppna ådror”. ”Latinamerikas öppna ådror” går inte längre att köpa. Galeanos tidigare böcker ”Latinamerikas öppna ådror”, ”Fotbollens himmel och helvete”, ”Bakvända världen” ges inte ut i nya upplagor. Dem hittar ni bara antikvariskt, säger Arne Ruth och viftar med ett biblioteksexemplar. Jag hade önskat att ingen behövde läsa ”Latinamerikas öppna ådror mer”, säger Eduardo Galeano, att den vid det här laget skulle vila i ett museum för att visa hur det var förr. Tyvärr är den lika aktuell än, säger han, och berättar om hur det var när boken kom ut i Uruguay 1971. Hur han satt i fängelse och hur ingen brydde sig om den, inte ens släkten. Inte förrän efter några månader när regimen insåg att boken inte handlade om anatomi. Dynamit sa den och förbjöd boken, läsarna blev intresserade. Desto mer intresserade, säger Galeano, och publiken skrattar. Många i publiken förstår spanska och väntar inte på översättaren.

En vacker förhöstdag med mild luft och dekorativa gula och röda inslag i Laxöns ridå av björkar och lönnar kommer jag mitt förflutna alldeles nära, för han har följt mig, Galeano, sedan jag första gången läste ”Latinamerikas öppna ådror”. När ”Bakvända världen” kom ut skrev jag att Eduardo Galeano kniper om lögnerna tills de som ett hölje av glänsande ondska spricker och lämnar sanningen naken i sanden, och ”Omfamningarnas bok”, den sista i raden av Galeanos böcker till oss som inte läser på spanska, är ett litterärt underverk där ”Bakvända världen” var ett politiskt. Båda böckerna är illustrerade av författaren; bilder ur den tradition som europeisk guldtörst och förintande av folkslag födde och som engagerar djävlar, ugglor, dödskallar, borgerskap och gudar med ormkropp att glida över seklernas trösklar och passa in, i alla tider passa in.

Officersmässen på Laxön är nyrestaurerad och skinande; bara de bästa kamerorna ger bra bilder i det avtrubbade ljuset från takfönstren som ger utomhusljus inomhus. Officersmässen är inte skapad för möten mellan oss i auditoriet och de världsberömda betydelsefulla. Salen surrar försiktigt på engelska, spanska och svenska, och snett över hörnet är scenen täckt med rutiga och randiga trasmattor, för liten för mikrofoner, talare, dragspel och blommor. När han öppnar munnen som ett orakel, Galeano, sörplar vi högljutt i oss och förstummas och talar bara i applåder. Vi lyssnar till en röst som sedan 70-talet betytt allt för världen och politiken och litteraturen och världsåskådningen, den som lägger ut för oss som en matta det som är riktigt och benämns riktigt; skolan lär ut okunskap, domstolen dömer offren, vi röstar men väljer inte – pengarna är friare än folket.

Ögonblicken är mättade av betydelse och bävar inför att vara i samma rum som denne man; nu väntar vi bara på att Eduardo Galeano ska få Nobelpriset i litteratur för inte bara tar han orden politiskt för att göra dem till kött – också stilistiskt med ett berättande som skyddslöst och delvis trivialt ger sucken gestalt och intrycket av barnslighet lika allvarligt som passionerat vilar i en längtan efter rättvisa. Han talar, Galeano, talar till oss, tills han mitt under den högtidliga ceremonin börjar, förtvivlat, be om vatten som ingen tänkt på måste stå framme till den som talar, oupphörligt talar. Eduardo Galeano är van att uppträda inför auditorier. Han tar tag i publiken och behåller den med sig; uppläsningar, tal, frågor och svar får en rullande gång mellan svenska, spanska och engelska som ska översättas till svenska och spanska (och engelska) – vi är blinda, säger Galeano, för jorden som har fler färger än regnbågen.

Vi tror att bara i himlen finns alla de färger som ger skönhet, han vill lära oss se. Bakom honom dånar forsen. Fallen i Kungsådran är fullt påsläppta denna dag då en legend trampar Upplandsjorden; vi har inga frågor att ställa för den som läst Galeanos böcker och böjt nacken inför dess texter förstummas.

Lena Thomsson

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons