Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För mycket magont i Erlander-biografi

BOK: Pär Fagerström läser Dick Harrisons biografi över Tage Erlander och ser Angela Merkel i honom.

Annons

Jag lägger igen Dick Harrisons tegelstenstjocka biografi över Sveriges längste statsminister Tage Erlander – nästan två meter lång, regeringschef utan avbrott i hela 23 år – i eftersvallet till valet i Tyskland.

Tage Erlander med hustrun Aina.

Likheterna mellan Angela Merkel och Tage Erlander är slående. De överlever alla sina val (elva stycken för Erlander!). De är anspråkslösa och chosefria i sina levnadssätt. De är omsorgsfulla i beslutsfattandet, tar tid på sig, lyssnar på många utan att avslöja den egna åsikten för tidigt, vill se bägge sidor av varje fråga, verkar därför ibland vacklande och veliga, men sätter sedan ner foten klart och bestämt.

Gemensamt för både Erlander och Merkel är också förmågan att driva mot långsiktiga mål, även när vägen till dem inledningsvis är impopulär. Erlander ville skapa ”det starka samhället” som står upp för och skyddar den svaga individen. Vägen dit började med impopulära skattehöjningar. Merkel lanserade ”die Energiwende”, ett nytt kärnkraftsfritt energisystem, där inledningen är skattehöjningar och kapitalförstöring.

Dick Harrisons dryga 800 sidor om Tage Erlander är till tre fjärdedelar en kronologisk berättelse, i hög grad byggd på Erlanders egna, ofta utförliga dagböcker. Det gör att man kommer nära denne Tage (som Harrison oftast benämner honom). Litet för nära, kanske. Det är mycket förkylningar, trötthet och magont. Och många detaljer i litet för många sakfrågor – om än en bra repetition av svensk politik från krigsslutet till och med 60-talets rekordår.

Men i bokens sista fjärdedel lyfter Harrison blicken och ger en mer övergripande bild av Tage Erlanders person och gärning, framgångar och tillkortakommanden. Här utvecklas bilden av en makthavare som ständigt rannsakar sig själv, som suger i sig intryck och tankar från litteratur och teater, som älskar umgänge med forskare och vetenskapsmän – men som samtidigt duckar för kritiska reflektioner kring stora egna skapelser såsom byråkrati och stereotypa förorter.

I denna fjärdedel framträder också några påtagliga skillnader mellan Tage Erlander och Angela Merkel.

Idiot till lokalredaktör! Är det jag?! Jag minns mötet, jag minns middagen, men jag minns inte om det var jag som skrev… Ska jag ta reda på det? Nja, jag avstår, lugnast så.

En är humorn. Erlander kunde formligen blixtra av studentikos humor och tillät sig under sina sista ministerår att på scen agera närmast som en entertainer.

Även i storpolitiska sammanhang kunde humorn lysa igenom. Hans första längre utlandsresa gick till USA, där han under ett par veckor träffade politiker men också en rad släktingar.

Ryssarna blev sura. Varför reste statsministern till USA och inte till den andra supermakten som låg så mycket närmare, undrade Sovjets Stockholmsambassadör. ”Tage bad ambassadören leta upp åtta kusiner i Sovjetunionen och lovade att resa dit så fort de var lokaliserade”, återger Harrison.

En annan skillnad är talekonsten. Merkels talekonst är, kan man säga, okonstlad. Erlanders däremot kunde vara briljant, fantasieggande, upplyftande. Och han älskade att stå i talarstolar landet runt. Han beräknade en gång att mer än hälften av hans tid gick åt till att förbereda och hålla tal. Förberedelserna innebar att han satte sig in i frågor, vred och funderade på dem, fick talutkast från medarbetare, dikterade om dem, förkastade, gjorde om igen, för att när det kom till kritan tala fritt och inspirerat på plats.

Själv minns jag två nära kontakter med Tage Erlander. Den ena var 1969, jag var presskille i ett fackförbund som skulle ha kongress och där skulle Erlander tala. Jag ringde honom några dagar före (på den tiden gick det lätt att komma fram) och bad att få en kopia av talet som jag ville kunna ge till pressen. ”Absolut”, sade Erlander, ”men det är inte klart än”. Ett par dagar gick, ny framstöt, samma svar.

Själva kongressdagen prejar jag honom i dörren till Folkets Hus och ber att få klämma en kopia på den pappershög som han håller i handen. ”Visst. Men förresten, du kan ta den”, säger Erlander, ”jag ska inte hålla det talet ändå”.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Fler recensioner av facklitteratur finns att läsa här

Läs mer: Isabelle Ståhl i topp när vi listar fem favoritböcker från maj-juni

Tage Erlanders relation till sina samtida i politiken tar stor plats i Harrisons biografi. Som regeringschef agerade han mycket annorlunda mot sina statsråd, än vad som sker i dag. Nästan ingen fick sparken. I åratal är han till exempel missnöjd med försvarsminister Allan Vougt (”en olycka”) och erbjuder honom andra jobb, men när denne tackar nej får han ändå sitta kvar. ”Tänk om han accepterat Örebro, Kalmar, Blekinge eller Buenos Aires… Det är alldeles förbannat att man inte gjort sig av med karln.”

Och när något nytt statsråd ska rekryteras så pratar statsministern med andra både i och utanför regeringen i veckor om saken, innan han bestämmer sig. En helt annan process än dagens, och möjlig, förstås, enbart därför att massmedias bevakning var ytterst begränsad.

Den politiker som tycks ta mest utrymme i Erlanders dagböcker år efter år är annars folkpartiledaren Bertil Ohlin: ”Hur kan en människa utvecklas till en moralisk slusk som Bertil Ohlin”… ”en eländig, fullständigt principlös konjunkturryttare”… ”småaktig, saknar varje spår av generositet”. Inga svenska toppolitiker har, vare sig förr eller senare, tyckt så illa om varann som Erlander och Ohlin.

Svenska folket var länge delat ganska precis på mitten i synen på vem som vore bäst som statsminister. 1948 var det ytterst nära valvinst för Ohlin, ja Dagens Nyheters förstaupplaga utropade honom som segrare. Extravalet 1958, om pensionsfrågan, blev Erlanders första påtagliga segerval. 60-talet blev en nedåtresa för Ohlin, förstärkt av att han började uppfattas som gnällig och tråkig. (Aftonbladets på den tiden skojfriska ledarsida brukade på nyårsafton ha en politisk gissningstävling. Ett år sades förstapris vara ”en dag med Bertil Ohlin”, andrapris var ”två dagar med Bertil Ohlin” och tredjepris var ”tre dagar” med densamme.)

Harrison återger en hel del svavelosande personomdömen ur Erlanders dagböcker. Jag fnissar ofta. Ända tills jag blir påmind om min första egna nära kontakt med Erlander. Det var 1966, jag var ung reporter på NSD i Luleå, jag lyssnade på ett valtal av Erlander i Sporthallen, efteråt var jag med på middag i ett avskilt rum i Stadshotellet där en sprudlande och infallsrik statsminister underhöll oss, ett tiotal personer. Vilken upplevelse!

Och nu ser jag i biografin att Erlander nästa dag präntat ner att ett i och för sig utmärkt valmöte motverkades av att ”Norrländska Socialdemokratens idiot till lokalredaktör” trumpetar ut att han sagt att detta är hans sista valrörelse… ”Självfallet har jag inte sagt något sådant.”

Idiot till lokalredaktör! Är det jag?! Jag minns mötet, jag minns middagen, men jag minns inte om det var jag som skrev… Ska jag ta reda på det? Nja, jag avstår, lugnast så.

Fast i förlängningen av Erlanders dagbokstext anar man att lokalredaktören kanske inte var en idiot, för där står: ”… och om jag sagt det borde det inte vara vårt partiorgan som slår ut det så att hela intycket av mitt möte försvinner”.

Han var nog inte en idiot, bara inte partilojal.

Vem han nu var.

*

LITTERATUR

Dick Harrison

"Jag har ingen vilja till makt – biografi över Tage Erlander"(Ordfront)

Annons
Annons
Annons