Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För rättegångsfrossandet någonting gott med sig?

/

KRÖNIKA
Brist på likhet inför lagen är ämnet för två omtalade tv-serier i vinter. Kristian Ekenberg hittar åtminstone en god aspekt i att vi återigen bänkar oss framför OJ Simpson-rättegången.

Annons

I en av humorgruppen Grotescos roligare sketcher driver de med den amerikanska populärkulturens fäbless för rättegångar. John Grishams svettiga sydstatsthrillers om advokater är huvudmåltavlan ("erection, your onion!") men här ryms en hel kultur som har gjort rättegångar till en huvudingrediens, från tv-dramatik som "Law and order" till tabloid-tv med fåfänga rättsexperter som gör för lagen vad Dr Phil har gjort för psykologin.

Grotescos sketch har några år på nacken, men har inte mist sin relevans. Populärkulturens grepp om lagboken har hårdnat.

Två av de mer uppmärksammade tv-serierna i vinter är de verklighetsbaserade "Making a murderer" på Netflix och "Fallet OJ Simpson: American crime story", nu på SVT. De har likheter i att de båda skildrar verkliga fall, om än dokumentärt i ena fallet och i fiktionaliserad version i det andra, och sätter fingret på hur rättssystemet inte fungerar. Men de gör det från två olika håll. I fallet OJ Simpson om hur överväldigande bevisning kan trollas bort av pengar och mediemanipulation, i fallet Steven Avery – som skildras i Netflix-dokumentären – om hur fattiga och marginaliserade människor döms på förhand.

"Making a murderer" har redan fått spaltmeter i tidningar, så vi kan nöja oss med att i korthet sammanfatta dess ämne. En man, Steven Avery, döms oskyldig för ett sexuellt övergrepp. Många år senare frikänns han, bara för att kort därefter anklagas för mord. Involverade i fallet är samma polismyndighet som Steven Avery har stämt för hur det första fallet hanterades. Dokumentärmakarna antyder att bevis planteras och mer än antyder att polisen manipulerar en svagt begåvad systerson att peka ut Avery som mördare. Steven Avery kan fortfarande vara skyldig till mordet, men hur det än är med den saken blottlägger dokumentären förbluffande brister i rättssystemet.

I tidskriften New York Review of Books skriver författaren Lorrie Moore: "Man kan inte se denna film utan att tänka på talesättet som säger att lagen är för rättvisan vad medicin är för odödlighet. Vägen för båda är lite krokig och hamnar alltid långt från målet".

Om den amerikanska böjelsen för rättegångs-tv muterades till ett galet monster någonstans, från den sansade Perry Mason, var det när OJ Simpson anklagades för att ha mördat exfun Nicole Brown Simpson och en bekant till henne, Ronald Goldman. Det bisarra med "Fallet OJ Simpson" är att den är en fiktionaliserad version med A-skådisar som John Travolta av en realitysåpa med en C-kändis i huvudrollen.

Serien lyckas väl med att återskapa den galna stämningen i USA, med ögonglober fastklistrade vid tjock-tv-apparater. Livet stannar av och människor följer Simpsons desperata flykt i den vita Broncon på samma sätt som Sverige en gång samlades för att se Stenmark köra slalom. Hela cirkusen slår ner tältpålarna återigen i populärkulturen, med nya dimensioner som har framträtt med tidens gång. Av dessa mjölkar seriemakarna en aspekt mest, som på ett nästan kusligt sätt fångar kändiskulten – Simpsons bästa vän och advokat är far till de sedermera världsberömda Kardashian-systrarna. När Simpson står med pistolen mot skallen och ska ta livet av sig, vädjar pappan: "Snälla, inte i Kimmies rum!"

De första avsnitten fokuserar mycket på advokatteamets inbördeskrig, där till slut den svarta juristen Johnnie Cochrans strategi vinner. Den går ut på att göra Simpson till ett offer för rasism. En svart man kan inte få en rättvis behandling i det amerikanska rättssystemet, menar Cochran.

Men även om OJ Simpson är svart är han främst rik och berömd. Många av åklagarnas misstag kan härledas till att stjärnglansen ger honom en särbehandling som utnyttjas.

"Making a murderer" följer man mer med förskräckt ilska än med popcornskålen i knät, men "Fallet OJ Simpson" är ren kittlande underhållning. Åklagarna oroas i den senare för att allt ska urarta till en mediecirkus, vilket det såklart gör. Dramaturgin i amerikanska rättegångar bäddar för en show och man kan tänka att de får skylla sig själva när allt urartar till ett spektakel.

Som tittare sköljs man då och då över av dåligt samvete av att man frossar i en tragedi. Samtidigt ger tv-händelser som "Making a murderer" och "Fallet OJ Simpson" tillfälle till reflektion kring obalansen i rättssystemet på ett sätt som journalistik i ämnet sällan ger. Bristen på likhet inför lagen blir ett samtalsämne för middagsbjudningar och kring kaffemaskiner på arbetsplatser. Inte vackert, men förhoppningsvis ger det en viss effekt.

Fotnot: Skärmen är en krönika om trender och fenomen inom rörlig bild.

*

Läs mer: Här samlas Kristian Ekenbergs Skärmen-krönikor

Annons
Annons
Annons