Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från distad taggtråd till skör minimalism

Tänk er en klassisk stråkkvartett där violiner, viola och cello bytts mot elgitarrer: där har ni Krock.

Annons

Fyra gitarrister med klassisk skolning och en vilja att lyfta elgitarren ur den populärmusikaliska fållan. Nutida musik på Gävle teater lockar publik, nu har en extra stolsrad satts fram på scenen, som sådana här gånger förvandlas till mer intima ”lilla scenen”. Denna inramning passar musik och publik mycket bra och jag utgår från att samarbetet mellan IDKA och teatern kommer att fortsätta. Krock bjuder på sex väldigt olika samtida verk av lika många tonsättare.

Först ”Alpha Trash” av Johan Ericson. Gitarristerna sitter ordentligt ner med notställ framför sig. Här finns inget som frestar till rockattityd eller gitarrhjälteposer. Stycket börjar med rasslande lösa strängar, industri och taggtråd. Småningom stiger en spröd melodi över det distorterade, som en fågel i fri flykt över vittrande brutala rostlandskap.

Av Gabriel Prokofiev (sonson till Sergej) hör vi den svängiga sviten ”Stolen Guitars”. Hårda rytmer möter mjuk slide-stämma möter sjungande smutsiga klanger och leksaksljud, omväxlande bestämt riktat och tyngdlöst.

Ida Lundéns ”Det brister en sträng” bygger på öppen stämning i E-dur. Detta minimalistiska stycke lär loopa en takt ur en frikyrklig solskenssång, mest är det roligt och experimentellt. Från enkelt ackordsspel stäms strängarna ner till ”ostämt” svajande och klangen går från lösa strängar till torrt knäppande ovanför grepphanden. Steget är ganska långt till ”Grab it!” – kvällens mest rockinfluerade verk, ett intensivt rasande stycke flimrande film och text, distorterat rappande och attackerande gitarrstämma.

Holländaren Jacob ter Veldhuis har översatt amerikansk fängelsejargong till toner, ursprungligen för saxofon, här spelar Pascal Jardry solostämman. Minimalistisk svalka så. Emely Halls ”Cry Baby” för två gitarrer är vackert och repetitivt med mollstämning som en regnig sommareftermiddag. Kvällens final blir magnifik och hypnotisk. Det specialskrivna verket av Daniel Hjort heter ”Ospec”. Det syftar på den femte stämman, en solostämma där solisten kan vara vem eller vad som helst. Textmaterial finns att bygga på, i övrigt är solisten fri att forma sin stämma.

I kväll är Girilal Baars solist med röst och theremin (bland tidigare solister finns blockflöjt och technomusiker). Unisona gitarrer lägger tung grund, thereminen ropar över en accelererande rytm, plötsligt uppstår en luftficka som vidgar sig till en rymd där Girilals kropp, röst och theremin är ett och samma medan gitarrerna inar under sina e-bows. Här öppnas en värld av suggestiva klanger och rytmer i mötet mellan det improviserade och det komponerade. Absurda ord och läten (theremin och röst är intill förblandning klanglika) möter gitarrtekniker som fingertapping och flageoletter, allt framfört med ett flyt som tyder på stor sinnesskärpa och skapande följsamhet.

Camilla Dal

Annons
Annons
Annons