Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Fröken Frimans krig” är public service när det är som bäst

På juldagen är det premiär för den fjärde och sista säsongen av ”Fröken Frimans krig” i SVT. Kristian Ekenberg blickar tillbaka på åren med Dagmar Friman och konstaterar att det är exakt sådan här underhållande folkbildning som SVT ska ägna sig åt.

Annons

Denna höst är det lätt att föreställa sig Dagmar Friman svepa in i #Metoo-debatten och dominera. Eller så kanske hennes röst skulle drunkna bland alla andra, för även om man, av alla vittnesmål att döma, kan undra om vi har stått stilla och stampat i decennier, skulle fröken Friman i dag inte vara en ensam röst.

Nu i julhelgen möter vi henne för sista gången. Den fjärde säsongen av ”Fröken Frimans krig” i SVT fokuserar på arbetarrörelsens frammarsch, efter att i tidigare säsonger ha avverkat matsnusket, kvinnlig rösträtt och prostitution.

Vännerna i

Under åren från debutsäsongen 2013/2014 har fröken Friman till och med hunnit med en visit i FN, inbjuden av jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) under ett seminarium om prostitution.

Ett ”rekorderligt fruntimmer” beskriver huvudrollsinnehavaren Sissela Kyle titelrollen som. Från privilegierade förhållanden, men ändå med en vaken blick för samhällets orättvisor, inte bara de som drabbar kvinnor. Med sina väninnor i Svenska Hem har hon tagit strider som andra skulle ha vikt ner sig i, men hon har också fått vara en förnuftets röst när andra i hennes närhet – i synnerhet Kinna (Sofia Ledarp) – har låtit ilskan förblinda.

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

En hemlighet bakom tv-seriens framgångar är att manusförfattaren Pernilla Oljelund har närmat sig tunga ämnen med gott humör. Mys-tv om hur unga kvinnor luras in i prostitution av mäktiga män låter som en omöjlighet, men ”Fröken Frimans krig” har lyckats utan att det blir krystat och utan att svåra frågor har förringats med ett lager av pudersocker.

Sissela Kyle spelar Dagmar Friman. Bild: Fanni Olin Dahl

Tv-serien har också skänkt ett historiskt perspektiv till kvinnokampen utan att bli en historielektion. Den har bara funnits där som ett naturligt inslag i Dagmars, Kinnas, Lotties och de andra vännernas liv, men det politiska har inte fått suga all syre ur rummet utan utrymme har också funnits för kärlek och äktenskapsproblem.

Check your privilege, Dagmar!

De som har känt ett behov efter mer, av att gräva djupare i kvinnosakskvinnornas berättelse, har kunnat söka vidare och läsa på om Anna Whitlock, som till delar har fått stå förebild för Dagmar Friman. Dokumentären ”Kvinnorna på Fröken Frimans tid” gav också en historisk bakgrund, även om den efter sändningen mest uppmärksammades för att inte tillräcklig med kredd gavs till de forskare som grävt i arkiven.

Som i så mycket annan framgångsrik populärkultur är det birollerna som på allvar har bidragit till succén för ”Fröken Frimans krig”. Dagmar är den som har öppnat dörren, men sedan har de flesta hittat sin egen favorit i kretsen kring Svenska Hem, som den lite djärvare Kinna eller Lena T Hanssons humoristiskt varma gestaltning av överklassänkan Alma.

En påkostad tv-serie om kvinnosakskvinnor och kampen mot matfusk är dock inte, om jag får vara fördomsfull, det som de kommersiella tv-kanalerna kastar sig över att göra (åtminstone om de inte kan casta släkten Wahlgren i samtliga roller).

Många med mig har nog haft ett särskilt gott öga till Emmy, den barska hushållerskan som har fått rollen att ta ner borgarklassens kvinnor i verkligheten när de har svävat iväg. Maria Kulle gör henne oförglömlig.

Sedan premiären 2013 har mycket hänt i det offentliga samtalet, som blir ett allt mer ogästvänligt landskap att vistas i, fullt av vassa klippor och plötsliga stup att falla ner för. I vissa delar av detta landskap är SVT en populär slagpåse, men ”Fröken Frimans krig” har kunnat röra sig relativt problemfritt genom det, trots ett potentiellt kontroversiellt innehåll när höger-vänster-skalan har fått konkurrens av GAL-TAN-skalan och sådant som det tidigare fanns en politisk enighet kring har blivit omtvistat ånyo.

Dagmar Friman skulle nog, vid närmare eftertanke, ha en begränsad genomslagskraft om hon var verksam i dag i stället för under kvinnosakskampens år. Sissela Kyle själv har beskrivit Dagmar som ”inte särskilt emotionell, utan mer analytisk”. Inte särskilt efterfrågad som opinionsbildare i dagens klimat, alltså. Dessutom överklass och vit. Check your privilege, Dagmar!

Vad ska public service göra? En ständigt återkommande fråga. ”Fröken Frimans krig” är ett bra svar. SVT satsar på en rad rena nöjesprogram, med argumentet att de måste nå ut brett. Ett argument som börjar bli allt mer ihåligt. Men public service kan inte heller bara vara knäckebröd utan pålägg.

En påkostad tv-serie om kvinnosakskvinnor och kampen mot matfusk är dock inte, om jag får vara fördomsfull, det som de kommersiella tv-kanalerna kastar sig över att göra (åtminstone om de inte kan casta släkten Wahlgren i samtliga roller). Fanns inte public service skulle ingen göra ”Fröken Frimans krig”. SVT får glänsa när den lätta, snygga underhållningen med extra smörklick kombineras med ett substantiellt innehåll och fibrer.

Kanske är det dags att lämna Dagmar Frimans värld nu, efter några sista timmar i hennes sällskap under den stundande julhelgen. Hon har vett att hoppa av i tid. Men saknad, det kommer hon att vara.

Annons
Annons
Annons