Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gravplundrandet har bara börjat

SKÄRMEN: Kommer de digitalt återupplivade skådespelarna ta över våra skärmar? frågar sig Kristian Ekenberg.

Annons

Hollywood har redan i decennier plundrat populärkulturen i en ändlös loop av nostalgi, men frågan är om vi har upplevt så djupt grävande i graven som när Peter Cushing återupplivas i nya ”Star wars”-filmen ”Rogue one”?

Peter Cushing spelade Grand Moff Tarkin i den första episoden av rymdfilmserien, befälhavare över Dödsstjärnan och, följaktligen, en av de centrala skurkarna när en prequel nu har gjorts fyra decennier senare. Peter Cushing dog 1994.

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Carrie Fisher som prinsessan Leia. En digital version av henne kan ses i nya

Debatten har gått het bland fansen på nätet kring hur lyckad den datoranimerade Peter Cushing är i ”Rogue one” och huruvida det är etiskt att återuppliva döda skådespelare som ett slags popkulturzombies för vårt höga nöjes skull.

Begreppet ”datoranimation” ger för övrigt inte hela sanningen, då nyversionen av Tarkin spelas av den brittiska skådespelaren Guy Henry och ett digitalt lager har adderats på hans ansikte i efterhand, vilket filmens teknikansvariga chef John Knoll har beskrivit som ”en super high-tech och arbetskrävande form av makeup” i New York Times.

En annan lösning, mindre etiskt problematisk och arbetskrävande, hade varit att anlita en skådespelare hyfsat lik Peter Cushing till utseendet och helt enkelt tvingat publiken att acceptera att rollen som Grand Moff Tarkin bytt skådespelare.

Vi kliver in i den kusliga dalen när det mänskliga och levande ligger mycket nära men inte riktigt är där.

Att den lösningen uppenbarligen ansågs omöjlig, säger någonting om dagens publik och den kulturella nedgången för teaterkonsten. Jag, som teaterkritiker och således van teaterbesökare, är van att acceptera scenens överenskommelser med publiken. Dagens publik utanför teatersalongerna anses tydligen inte kunna uppfatta denna konstnärliga överenskommelse.

Zombieversionen av Tarkin har väckt liv i robotteknikern Masahiro Moris teori om ”the uncanny valley” (”den kusliga dalen”), det vill säga gränsen mellan när en robot eller docka anses söt och när den blir allt för mänsklig och upplevs som kuslig. Vi kliver in i den kusliga dalen när det mänskliga och levande ligger mycket nära men inte riktigt är där.

Många teorier finns kring varför vi upplever obehag inför de alltför realistiska animationerna, exempelvis människans inneboende aversion mot döda kroppar. En annan teori är att vi störs av att vår plats som skapelsens krona hotas. ”Vissa menar att det nästan mänskliga hotar den mänskliga identiteten och utmanar den religiösa idén om att människor är särskilt utvalda. Att återuppliva de döda för en sista föreställning ter sig en smula oroande, i synnerhet för skådespelarnas fackförbund”, som sajten Gizmodo formulerar det.

Även de levande skådespelarna får numera stå ut med digital retuschering – botox i form av ettor och nollor – och skådespelare som inte vill få sin stjärnglans utsugen efter sin död får skriva in i avtalen att det är förbjudet. En som lär ha gjort det är Robin Williams, som enligt uppgifter ska ha skrivit in att hans gestalt inte får användas förrän 2039 som tidigast.

Men spelar tidsaspekten någon roll, rent etiskt?

Själv kände jag mig inte särskilt upprörd över Peter Cushing som zombie, kanske för att rollen är så stel och obehaglig att den på så sätt hackar sig förbi ”uncanny valley”-fenomenet. Först när Carrie Fisher dog i sviterna av en hjärtattack och utsikten om att hon kommer leva kvar i galaxen långt, långt borta i digital form tog form, började jag dra öronen åt mig.

I litteraturen har ett stort antal romaner skrivits under senare år där verkliga, avlidna personer har fått nytt litterärt liv. Jag har haft lättare att acceptera författarna som har återupplivat sedan länge döda historiska gestalter, som i John Williams nu Sverigeaktuella ”Augustus”, än de som närmat sig kroppar som knappt stelnat, som Bengt Ohlsson i ”Rekviem för John Cummings” om artisten Johnny Ramone. Samma tidsaspekt finns här – medan Peter Cushing tycks tillhöra en förfluten värld, fanns Carrie Fisher bland oss levande och vital bara alldeles nyss.

Men spelar tidsaspekten någon roll, rent etiskt?

Tarkin har beskrivits som en testballong från Hollywood. Accepterar publiken datoranimationen kommer vi att dränkas av återupplivade skådespelare. Författaren William Gibson har i science fiction-romanen ”Idoru” förutspått helt digitala popstjärnor och hologram av sådana som rapparen Tupac håller hans musik vid liv. Kommer digitala zombieversioner av Cary Grant, Ingrid Bergman och Charlie Chaplin konkurrera ut dagens levande starlets?

Gravplundrandet har bara, tycks det, börjat.

Fotnot: Skärmen är en krönika om trender och fenomen inom rörlig bild.

Annons
Annons
Annons