Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hejdå Strömvallen

/

Annons

Vi svabbar golvet i kaffeköket för sista gången. Tar en minnesbild med mobilen. Två damer, mopp och hink. Det är sista gången. Hejdå kaffedoft och kaffefett (det sitter som en hinna över hela kroppen efter match).

Det här är funktionärernas farväl till Strömvallen. Alla som har hejat och småpratat och diskat och stekt hamburgare och svurit över att någon glömt fylla på lagret av buljongtärningar och över att det varit inbrott i kiosken – igen. Alla som släpat vatten i dunkar och hämtat varor i containrarna i ler- och kissbacken ner mot åt. Alla som snavat över det uppallade el-elementet. Råttgiftet utlagt bakom bullkartongerna.

Nytt och fräscht på Gavlevallen. Nog ska det bli skönt.

Men blir det mer civiliserat?

Jag kommer att sakna gemenskapen. Den som föds när alla vet att alla har det lika slitigt. Den som också ibland sägs ha skapat Gefle IF:s laganda. Sista matchen på Strömvallen blir vi bjudna av vänner i publiken, på hembakt till halvleksfikat.

Några timmar senare, på vägen genom Boulognern, vänder jag mig om; där borta på andra sidan vattnet strålar ljuset. Strålkastarna lyser för sista gången upp kvällshimlen över den allsvenska arenan.

Inbäddad i staden, sedan hundra år en självklar del av stadsmiljön.

Fortsättningsvis kommer fotbollen att spelas i ett sporternas funktionella Köpis. Utanför centrum. Med praktiska bilparkeringsytor runtomkring.

Det är ingen idé att bli nostalgisk. Det är en ny tid.

Men är den mer civiliserad?

I begynnelsen spelade en orkester Strauss-valser för publiken på Strömvallen. Före matchen och sedan i paus hördes ”An der schönen blauen Donau” från en scen och även den populära dängan ”Spinnrocken” som 90-åriga funktionärsveteranen Sven Inge Marck stämmer upp i kaffeköket denna historiska allsvenska citykväll.

Däremot fanns inget att köpa, erinrar han sig, inte ens kaffe. Det var kultur istället för kommers.

Men det är en ny tid. Idrott är ingen lek, idrott är seriös affärsverksamhet. Utan pengar och betongarenapalats, inget allsvenskt spel.

Det är absolut ingen idé att bli nostalgisk.

Utom över hålet i stadsbilden.

Melankoli kan man dock tillåta sig. Melankolin har genom historien skapat högststående litteratur. Så också här och nu, när tidigare Gävlebon och sportjournalisten Peter Wennman i Aftonbladet skriver en helt enkelt underbar text som hedrar minnet av Strömvallen.

Vad ska hända med platsen i framtiden? Ibland är det kanske lika bra att inte veta.

När jag kommer hem – trots allt upprymd över GIF:s prestation – efter den sista allsvenska matchen på anrika Strömvallen, möts jag av en gård där min hyresvärd plötsligt låtit fälla träden och riva upp gräsmattan. För att asfaltera och göra parkeringsplatser.

Sånt är samhällsklimatet. Lite fyrkantigare.

Annons
Annons
Annons