Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hemskheter i Hofors

På kort tid släpps ännu en skräckberättelse från västra Gästrikland och Hofors. De gamla bruksmiljöerna framkallar kalla kårar. GD Kultur ringde upp Markus Sköld och frågade vad det är som är så läskigt med Hofors.

Annons

Vågar jag besöka Hofors igen efter att ha läst Markus Skölds skräckroman ”Kalldrag”? Jag kommer åtminstone att se mig om över axeln, speja efter gruvvålnaden Pär Klang med sin hacka och doft av bananer.

Skräckförfattare från Hofors: Markus Sköld. Foto: Nicklas Hansson

Ja, på kort tid har Hofors blivit skräckcentrum i Sverige. Två rysarromaner som utspelas på orten ges ut i år. Madeleine Bäcks ”Vattnet drar” har GD Kultur redan skrivit om och nu landar Markus Skölds debutroman på bokhandelsdiskarna.

Båda ger en dyster bild av bruksorten i västra Gästrikland. På det sättet som bara den som själv bor på en plats eller har sina rötter djupt där tillåts skildra den. Markus Sköld bor numera i Stockholm men är uppvuxen i Hofors. Visserligen heter orten i hans roman Gränshammar, men alla som har kört upp för Tröttbacken vet vilken plats som han har inspirerats av.

Ett ungt par med en liten dotter flyttar till Hofors … förlåt, Gränshammar … för att börja ett nytt liv. John är ny VD på det tilltufsade bruket, som har sett sina bättre dagar, medan hustrun Therese ser flytten som en chans att få ett andrum i livet och tid att tänka över vad hon vill ägna resten av sitt yrkesliv åt. De flyttar in och börjar rusta upp direktörsvillan, redo för ett liv på landet långt från den storstadsstress som finns i Stockholm.

Men det nya livet blir inte som de har tänkt sig. Gränshammar är inte en lätt ort att ta sig in i socialt och Therese känner misstänksamma blickar bränna i ryggen, och John dränks av arbete när han inser att stålföretaget som han ska rädda är mer illa ute än vad han trodde och han tvingas att kapa en tredjedel av personalstyrkan.

Ensam i huset under makens långa arbetsdagar börjar Therese notera mystiska saker. En gestalt som anas genom fönstret. Någon som skriver på dotterns Etch A Sketch. När sedan barnvakten plötsligt försvinner börjar Therese gräva i ortens gruvhistoria och hittar historien om Pär Klang, som brutalt slaktade flera av sina arbetskamrater nere i gruvan av oförklarliga anledningar.

Mannen på fotot från 1950-talet är identisk med den gestalt som hon har sett utanför huset.

Läs mer: Recension av Madeleine Bäcks "Vattnet drar"

– Det finns en stämning i Hofors som passar bra för en skräckberättelse. Det finns en historia på orten av någonting som har varit stort som är på nedgång. En rädsla för undergång. Inom skräcken finns det också en tradition att placera berättelser på ödsliga ställen, ute på landet och i ödehus, säger Markus Sköld.

Nu är det nog mest en slump att Hofors har pekats ut som den stora skräcken. Dock inte att en liten bruksort i periferin får agera dekor i berättelser som utvinner rysningar ur gammal folktro och en polarisering mellan stad och land.

Övernaturligheterna blandas med en vardagsgrå socialrealism, i denna roman personifierad av alkoholisten Kenta som smugglar in öl på fabriksområdet, missköter sitt arbete och snubblar över planerna på stora personalneddragningar.

En tendens som länge har kunnat observeras i amerikansk populärkultur – en skräckblandad förtjusning inför en förfallen landsbygd – och som nu har importerats hit. Inte bara i de nämnda romanerna, utan även i exempelvis en tv-serie som SVT:s ”Jordskott”.

– Svenska fantastikförfattare har börjat skriva om folktro. För tio år sedan var det vampyrer som gällde, sedan pratades det om vad som skulle bli nästa ämne och det pratades om änglalika varelser. Men bland svenska författare har exempelvis troll blivit populära.

Miljöskildringen är suggestiv, med gruvhål som gapar i landskapet och det gamla huset som hemsöks av vålnader ur det förflutna. Markus Sköld berättar rappt i hastigt bladvändartempo, med kapitelavslut som tar sikte på kalla kårar.

Historien är delvis inspirerad av sådant som han hörde som barn, som berättelsen om en pojke som ramlade ner i Stollgången och dog.

– Bara att besöka dessa platser kan kännas spöklikt.

Han fick idén till romanen när han körde förbi en av de stora direktörsvillorna i Hofors och funderade över vad som skulle kunna hända med en familj som flyttar in där. Det socialrealistiska skiktet i berättelsen var viktigt att få med, med kristid för stålverket och alkoholism.

– För en skräckberättelse är det nödvändigt att ha en realistisk fond. Läsaren måste kunna bottna i berättelsen och då är det viktigt att det finns så mycket verklighet som möjligt.

Romangestalten Therese i romanen upplever någonting som många som flyttat till en liten ort har erfarenhet av – att det är svårt att komma in i gemenskapen som utomstående.

– Jag tror att om man är öppen och utåtriktad behöver det inte vara svårt att ta sig in på en ort som Hofors, men om man är mer introvert kan det kanske vara svårare och man upplever de nyfikna blickarna negativt.

Markus Sköld avslutar samtalet med en brasklapp. Det Hofors som han skriver om skiljer sig delvis från det reella Hofors, så alla felletare som exempelvis vill anmärka på att biblioteket är felplacerat kan hålla inne med den anmärkningen. Som sagt, orten heter Gränshammar, inte Hofors.

*

► Vår nyhetsapp är nu ännu bättre och personligare. Här laddar du ner GD-appen till din Iphone och här laddar du GD-appen till Android .

Annons
Annons
Annons