Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Herre Gud, vi har ju Bob Dylan"

En Rimbaud med elgitarr, vars guldmedalj kan ses som en näsknäpp åt allsköns traditionalister. Årets Nobelpristagare gör som han vill och skippar utdelningen på lördag. Däremot finns han på plats genom sin musik.

Annons

– Words are the music, everything else is there to underline it, sade Nora Guthrie, dotter till den amerikanske folkmusikern Woody Guthrie, till Sveriges Radio efter att Dylan tilldelats Nobelpriset.

I början av 1960-talet skrev Bob Dylan en låt till Izzy Young var stora intresse stavas amerikansk folkmusik. Young, som så småningom flyttade sitt Folklore Center till Stockholm, fick behålla originalmanuskriptet som numera är sålt. Illustration: Johan Hallnäs/TT

Läs mer: Följ med i Mittmedias bokcirkel om Bob Dylan

Formuleringen kommer från Woody Guthrie, den unge Dylans ledstjärna, men gäller för dem båda liksom för Sapfo, Bellman och många samtida rappare. I sina "Memoarer" från 2004, den första och fortfarande enda delen, lyssnar Dylan på Ice-T och Public Enemy och upplever sin egen musik som föråldrad.

"De där killarna stod inte bara och snackade skit. De slog på trumman, slet låtarna i stycken, sprängde alla gränser. De var poeter och visste vad som gällde", skriver Dylan som tror att rapparna banar väg för en ny sorts lindans genom universum.

För egen del bytte han till elgitarr och blev legendariskt utbuad på Newport Folk Festival 1965, förmodligen minst lika mycket för att ljudanläggningen var usel som för att han sprängde sig fri från den politiskt färgade folkmusiken.

När Dylan gjorde sig fri från protestsångens krav blev han också tidlös och allmängiltig på ett nytt sätt

– Protestsången blev för trång, det behövdes utrymme för ett jag, och det är när han börjar ta med de egna upplevelserna som det blir en väldig revolution, säger poesiförläggaren Jonas Ellerström.

I memoarerna skriver Dylan om hur han, likt en skådespelare, försöker göra orden äkta, om hur dåligt han mår när sången inte funkar. Oavsett om man gillar hans verk eller inte kan ingen undgå att uppfatta att det är en diktning som är på liv och död, enligt Ellerström.

I hans ögon är Dylan en rimmande surrealist, vars pregnanta bilder ändrar betydelse beroende på vem som lyssnar och när. Redan "A hard rain's a-gonna fall" från 1961, Dylans kanske första riktigt betydelsefulla text, och den som Patti Smith har valt att sjunga under själva Nobelprisutdelningen, frammanar en profetisk undergångskänsla, applicerbar såväl på Kubakrisen 1962 som på samtida deppspiraler.

– När Dylan gjorde sig fri från protestsångens krav blev han också tidlös och allmängiltig på ett nytt sätt, säger Jonas Ellerström.

Sångerna är långa berättelser men precis som hos Edith Södergran eller Gunnar Ekelöf klarar enskilda Dylanrader att stå för sig själva: "To dance beneath the diamond sky with one hand waving free" från "Mr Tambourine man" sammanfattar en berusande livskänsla, vare sig man delar det sena 1960-talets naiva drogromantik eller inte.

– Man hittar den där personliga slagrutan, det finns alltid något som bränner sig in. Det är en kvalitet som örats poesi har ännu mer än den skrivna.

Anne-Marie Mai, professor i dansk litteratur, och en av dem som haft möjlighet att Nobelprisnominera Dylan, framhåller honom som en klassisk trubadur, tillika modernist och samtidsdiktare, vars verk gifter samman det folkliga med oräkneliga litterära referenser.

– Han förenar så många egenskaper i sitt stora opus, hans diktning omfamnar moderna mänskliga konflikter, upplevelser av förlust, splittring, av att känna sig ensam och främmande i världen. Jag ser honom som vår tids mest betydelsefulla diktare och är väldigt glad över att Akademien har en vilja att upptäcka litteraturen där den är, säger hon.

Man hittar den där personliga slagrutan, det finns alltid något som bränner sig in. Det är en kvalitet som örats poesi har ännu mer än den skrivna.

Medan Leonard Cohen behövde fem år för att skriva "Halleluja" skrev Bob Dylan "I and I" på en kafferast. På Youtube finns ett klipp från 1960-talet som visar hur han till synes spontant leker fram en dikt utifrån skylten vid en djuraffär.

– Det är konkret poesi på mycket hög nivå, mycket få moderna poeter skulle kunna prestera ett liknande improvisationsnummer, säger poeten och akademiledamoten Jesper Svenbro som beskriver hur Dylans lyrik är uppbyggd på samma sätt som Sapfos.

För Svenbro, liksom för Patti Smith, är Bob Dylan, med sitt flöde, något av en levande Rimbaud.

– Man beklagar sig över poesins svaga ställning i dag, men Herre Gud, vi har ju Bob Dylan. Jag tycker att detta är en väldigt bra näsknäpp åt de franska romanvurmarna, det finns något mer i litteraturen: "The girl from the north country", den är så fin.

BOB DYLAN

Barndom: Spelade hockey, sköt med luftpistol och slangbella.

Verk: Drygt 520 låtar.

Bor: På en gård söder om Los Angeles.

Gör: På turné av och till sedan 1988.

Mest framförda låt: "All along the watchtower".

Reklam: Medverkade 2008 i en video för underklädestillverkaren Victoria's Secret.

Rollerna:

1963 avslöjade Newsweek att Bob Dylan inte var den vagabond från New Mexico som han uppgivit sig som utan i stället Robert Zimmerman, med judiskt påbrå, från Hibbing, Minnesota. Under sin karriär har han intagit roller som politisk folksångare, countryartist, dandy, pånyttfödd kristen och nu senast butter sångare med charmörmustasch.

Plats i musikhistorien:

– Låt er inte luras. Jag öppnade bara dörren på ett lite annorlunda sätt...Jag trodde inte att jag gjorde något annorlunda. Jag trodde att jag bara fortsatte på den redan inslagna vägen, sade Dylan själv för några år sedan.

Fansen:

I mitten av 1960-talet flydde Dylan hemmet i Woodstock med sin familj. En påflugen beundrare hade klättrat in i huset där Dylan sov tillsammans med sin fru. "Vad är det som gör att folk som talar om mig blir galna?" Vad i helvete är det för fel på dem?...Må Herren ha förbarmande. De är vilsna själar" sade Dylan en gång till Rolling Stone.

Familjen:

Fem barn (Jesse, Anna, Jacob och Samuel plus adopterade Maria) i sitt första äktenskap och ett barn (Desiree) i sitt andra, som han lyckades hålla hemligt i 15 år. Jacob Dylan, själv sångare i bandet The Wallflowers har berättat om den vanligaste frågan han får i intervjuer: Hur var Dylan som pappa?

– Jag är vuxen nu. Jag har inte blivit knarkare. Jag sitter inte i tv-program och talar ut om hur hemsk min pappa var. Du kan antagligen själv räkna ut att han gjorde ett hyggligt jobb.

Källor: New Yorker, Bob Dylans officiella hemsida, DN.

Annons
Annons
Annons