Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hofors är fantastiskt!

/
  • Det finns vissa likheter mellan Småstadsliv och verklighetens Hofors, menar Hoforsbloggaren Peter Hillbom.
  • Lösmustaschen är ett typiskt attribut.

Youtubesuccé, långfilmer och utsålda turnéer. Småstadsliv har blivit en stor framgång. Men hur sann är bilden av småstaden? Max Hebert ser Stånk-Tommys 50-årsfest tillsammans med mannen bakom Hoforsbloggen, Peter Hillbom.

Annons

Max: Peter, du har sedan 2009 drivit Hoforsbloggen som dagligen berättar om Hofors från alla tänkbara vinklar, och inför senaste valet var du en av initiativtagarna till Hoforspartiet som blev näst största parti i kommunalvalet.

Peter: Ja, jag har en enormt stark känsla för Hofors. Jag flyttade tillbaka 2009 efter 20 års frånvaro. Hofors har en så stor potential. Det är nära till allt. Livet i Hofors känns mycket lugnare och enklare. Det var en fantastisk känsla när jag flyttade tillbaka hit.

Max: Stånk-Tommys 50-årsfest handlar om den unga sångerskan Josefine som på vägen till en audition i Sundsvall får fel på bilen i Alfta och hamnar på Stånk-Tommys bilverkstad. Men där pågår förberedelserna för huvudpersonens 50-årsfest, och hon blir sittande i verkstan. Det är lösmustascher, under midjan-humor och män i kvinnokläder. Vad tyckte du om föreställningen?

Peter: Jo, det var väl egentligen inte min sorts humor, men den tog sig i andra akten. Då blev det mer fart och skådespelarna var mer på hugget. Sångnumren var bra också. Men det fanns ju ingen riktig handling.

Max: Nej, det här är ju egentligen sketcher som är väldigt löst ihopsatta till en föreställning. Det blir inte mycket av varken 50-årsfesten eller den trasiga bilen. Men om man köper det, då är riktigt kul ibland. Jag gillar det absurda och galna. Men känner du igen dig i bilden av småstaden?

Peter: Ja, det får jag säga. Det finns ju vissa karaktärer som man känner igen från Hofors. Den varghatande jägaren till exempel, som vill utrota och avliva. Och så kvinnan som blev med barn tidigt, fastnade i småstaden och aldrig gjorde det som hon drömde om. De finns här på riktigt.

Max: Jag tycker att det finns en stor kvalitet i att det här är genuin landsbygdshumor, som har blivit större i Norrland än i Stockholm. Det är mycket skratt och jubel, humorn ligger nära människorna i publiken. Skådespelarna driver med sig själva, men de slår också uppåt, mot storstaden.

Peter: Ja, när jag bodde i Stockholm kunde jag känna mig nedvärderad, som en jävla bonnjävel. Jag har mött Stockholmare som tittar på landsortsbor som om vi vore djur på zoo. Men det möter man ju i Gävle och Sandviken också Kommer du från Hofors? – fy fan – där finns det ju bara raggare och arbetarjävlar. Många människor skäms för att de kommer från Hofors.

Max: Det är ju väldigt sorgligt. Den där klyftan mellan stad och landsort har jag också mött på många ställen. Men allt kan väl inte vara bra i Hofors?

Peter: Nej, det är klart. Alla känner alla, det blir mycket byaskvaller och pekpinnar om det är någon som sticker ut. Och om man inte gillar idrott finns det nog för lite att göra. Men det är så mycket mer som är bra och fint. Redan när jag var 10 år skrev jag en uppsats i skolan om att njuta av livet som pensionär i Hofors.

Max Hebert

Annons
Annons
Annons