Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingelas första hela enmansföreställning

/
  • Estradpoeten Ingela Wall kommer hem till Sandviken med föreställningen
  • Estradpoeten Ingela Wall kommer hem till Sandviken med föreställningen
  • Estradpoeten Ingela Wall kommer hem till Sandviken med föreställningen
  • Estradpoeten Ingela Wall kommer hem till Sandviken med föreställningen

Estradpoeten Ingela Wall återvänder till sin hemmaplan och ger föreställningen "KOM IHÅG! Köp mjölk, skaffa barn" på Kulturcentrum i Sandviken i kväll. Här berättar hon själv om föreställningen

Annons

.– Jag har för första gången skrivit en hel enmansföreställning, på ett tema, som jag äntligen ska få spela. Den handlar om vägen från att bestämma sig för att försöka få barn, till väntan och längtan, till graviditet och barnafödande. Den skrevs under B-kursen i Skapande svenska på Umeå universitet. Där får man handledning längs en hel skrivprocess av ett litterärt arbete. Jag blev gravid med vårt andra barn under kursens gång och jag var helt inne i dessa tankar om graviditet. Hur mycket tid det tar av ens tankar trots att ingen vet det. Den perioden ville jag få ner på pränt.

Att försöka få barn, men inte (omedelbart) lyckas är ju en känslig sak, som det inte pratas så mycket om, varför är det så tror du?

– Kanske för att man inte vill ha de yttre förväntningarna på sig från andra än sig själv och man vill inte att andra ska känna sig pressade. Pressen är så stor bara för sig själv, eller som par. Och om man inte lyckas ena månaden så dröjer det ju en hel månad innan man får svar igen, så väntan är så otroligt lång. Det är ju också en privat hemlis, själva försökandet.

Och hur kommer det sig att du vågar?

– Eftersom jag är författaren bakom texterna, och inte privatpersonen, så är det texterna som står främst. Det vill säga, jag älskar att arbeta med texter som ska belysa någonting och för att göra det så måste jag spetsa dem, för att det ska bli en föreställning av det hela. Jag vill gestalta hela processen, att pressen är så stor att försöka få barn, att det är så laddat och laddad period i ens liv, även om det dröjer bara ett år. Och sen när barnet kommer, som i mitt fall, så är den en annan (tuff) period som tar vid. Det dubbla i det hela blir komiskt på något sätt, att man aldrig blir nöjd trots att man är jättenöjd. Först längtar man så otroligt och sen är det rätt jobbigt att ha barn. När jag skrev den var jag snarare rädd för att inte ha en tillräckligt spännande historia, jag menar, vi lyckades ju få barn utan hjälp och större påfrestning, vilket inte är självklart för alla.

Vilka tänker du ska se din föreställning (kan fler än dem som försöker få barn ha behållning av den, typ)?

– Det undrade jag också först! Vem vill se den här, endast barnmorskor, trodde jag. Men eftersom jag haft tre genrep inför publik så har jag också hört responsen, vilken förvånar mig! Den berör tydligen både de unga som inte än har kommit till tanken att skaffa barn, de som inte vill ha barn, de som adopterat, de som fått barnbarn och behöver påminnas om småbarnslivet. Jag är glad att den väcker just det här att våga tala om pressen att ha barn och sedan avromantisera föräldraskapet. Den verkar associera till krav över huvud taget.

Vad jobbar du med annars nu?

– Jag har vår 1-åring hemma och försöker jobba litegrann samtidigt i den mån det går. Alltså, jobba med den här föreställningen genom att försöka få ut den. Den spelas som följetong på P4 Västerbotten också. Jag och estradpoetkollegan Solja Krapu håller även på att arbeta på en gemensam estradpoesiföreställning.

Annons
Annons
Annons