Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Inlåsta arbetare på Sandviks industriområde

+
Läs senare
/

KRÖNIKA: Lasse Ekstrand om drömvisionerna om framtidens arbetsmarknad.

När jag sträckläser Rolf Jensens den bland forskare om upplevelseekonomi hyllade ”The Dream Society: How the coming shift from information to imagination will transform your business” blir jag betänksam. Är det en kommande verklighet han målande beskriver? Eller ett tilltalande ideal, ett utopiskt samhällstillstånd han längtar skall komma? Ideal kan förverkligas, utopier förblir gärna skrivbordskonstruktioner. Lars Gustafssons ”Bilderna på solstadens murar” ger goda argument varför dylika bör stanna på skrivbordet. Jensen kan sälja många böcker på detta förförande koncept. Ett samhälle som är som en dröm. Visionen i ”Kommunistiska manifestet” om ett frihetens rike efter löneslaveriets upphörande: man fiskar på eftermiddagen och filosoferar på förmiddagen, eller tvärtom. Ett lekens Disneyland på en och samma gång. Och människan är människa först när hon leker, det visste redan Schiller.

Jensen brinner för sitt ämne och det smittar. Stundtals sköljs man med när man läser honom. Det kan tänkas alternativ till det förhandenvarande. Och att leka med tanken är ju en lust i sig. Jensen ser framför sig det befriade tillståndet efter den materiella mättnadsåldern, enär drömmar och känslor blir allt viktigare.

Även på arbetet. Att arbeta blir detsamma som ”hard fun”. Har vi inte roligt, är inte arbetet lustfyllt, engagerar vi oss inte. Långt till den traditionella industrins demotiverande fängelsemiljöer… Jag ser Sandvik framför mig. Fabriksbyggnader bakom taggtråd. Inlåsta människor. Om man såg TV-programmet med Richard Branson och Desmond Tutu på den förstnämndes karibiska ö, livligt och glatt diskuterande olika gemensamma projekt under kreativitetens ledstjärna. Då kan man göra sig en bild av hur det skulle kunna se ut på den morgondagens arbetsplats som föresvävar Jensen.

Jisses! Sandstränder och paraplydrinkar på jobbet… Men saker och ting blir gjorda – bättre och effektivare än på dammiga kontor. Där man blott hänger för att man måste. Likt en av Dittling strängt övervakad Dagobert i ”Blondie”. Och hela tiden längtar man bort, tänker på annat.

Inte bara arbetet, även familjens roll förändras. Familjen blir än mer än i dag en station för emotionell tillfredsställelse och alstrandet av ”togetherness”. Maskinerna tar över tråkjobben och minimerar rutinernas leda: tvätt, matlagning, städning och sådant. Det blir i stället tid över för det inre livet, upplevelser.

Har man pengar kan en ökande fritid ägnas åt sport och skräddarsydda äventyrsresor. Jensens drömsamhälle förutsätter en delad och ojämlik värld. Något som arbetskritiker har en tendens att bortse från, klassperspektivet. Tämligen välbeställda medelklassare – åtminstone så länge som de balanserande på den tunna arbetslinjen har ett jobb – kan kliva in i drömmens samhälle. Fattiga och trashankar göre sig icke besvär. I bästa fall som tjänare av olika slag. Drömsamhället är inte allas paradis.

Jag kan känna stark sympati för ett mer andligt samhälle. Det som Jensen, härstammande från Karen Blixens och HC Andersens sagoland, så varmt talar för. Men är vi mogna, vi i väst? Är vi inte förstörda, kreditkortsdrogade? Stressade konsumenter baxande varuvagnar mellan gondoler. Fulla vagnar – tomma ögon. Den moderna tidens likriktning. Pasolini drog sig inte för att kalla den fascistisk. Utan att det krävs en hest gapande führer.

Den omåttliga konsumtionen som vårt mjukfascistiska dream society …?

Och om inte alltför länge brakar julhysterin lös ...

*

LÄS MER: Hanna Lundquists senaste språkkrönika:

http://www.gd.se/kultur/vad-betyder-egentligen-rod

LÄS MER: Välkommen till en döende stadskärna?

http://www.gd.se/kultur/valkommen-till-en-doende-stadskarna

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons