Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Inom vissa vagt bestämda ramar

+
Läs senare
/

Diva glömmer jag aldrig. Dagarna med Diva. Monika Fagerholms roman från 1998. Sällan har en läsupplevelse varit så fysisk, påtaglig, bestående. Och så minns jag när jag läste första sidorna i (den Augustvinnande) Den amerikanska flickan, att jag kom på mig själv att tänka: Jag vill aldrig att det här ska ta slut.

När jag börjar läsa Fagerholms nya, omåttligt kritikerrosade Glitterscenen, är känslan liknande: Var ska detta sluta? Det kan sluta var som helst, och vad som helst kan hända med mig under resan.

Nå, låt det hända. Det är som att bjudas in till något absolut gränslöst.

Fagerholm har ett språk som verkligen smittar, det märks inte minst i mejl från människor som är mitt i Fagerholms böcker, det kan handla om ord, oväntade språng, till och med tankarna får en annan syntax. Ibland känns det påträngande, men oftast bara ljuvligt.

– För varje resa, för varje karaktär, är det olika språk och rytm, berättar Monika Fagerholm, när jag mailar henne för att ställa frågor om hennes skrivande.

– I Glitterscenen är rytmen viktig också för innehållet. Att musiken kan ta oss längre än orden, till det som är ordlöst. Jag anstränger mig verkligen att inte tänka ut det. Men sen när man hittat det, om man hittar det, så blir det skoj. Diva var en sån upplevelse. Och att skriva om Maj-Gun i Glitterscenen, hennes enorma svador, som smittar av sig på berättelsen.

Var tog Glitterscenen sin början?

– På många olika ställen, men det tog tid att få tag på den. Själva idén har stått tydlig, liksom intrigen, och det är möjligt att just det har varit en smula hämmande. Vill skriva så mycket som möjligt med osäkerhet, röra mig med intuition – inom vissa vagt bestämda ramar.

Finns det något du är särskilt intresserad av när du skriver, något som återkommer?

– Jag tror att jag i de här senaste böckerna har varit intresserad av hur liten människan är i förhållande till sina berättelser. Just nu är jag särskilt intresserad av Maj-Gun Maalamaa. Hennes problematik – att babbla sig mot en nollpunkt, och sen försöka leva igen. Där vill jag fortsätta på något sätt, inte med just henne... men där finns mycket som bränner än.

Vad är skrivandets glädje?

– Det som är skrivandets rolighet och lustighet är bilder, scener – oftast helt obegripliga – som finns i huvudet. Saker som bränner, oförklarligt. Vinterträdgården är en sådan bild. Och scenen där Ulla bor, den upplysta, högtbelägna platsen bakom glas över en skog. Och så en kiosk med en kassaapparat på vars baksida det finns ett gammalt vykort där det står Idag är första dagen av resten av ditt liv. Jag har lärt mig att det obegripligaste oftast döljer skatterna, överraskningarna.

Själv älskar jag det utrymme som jag upplever när jag skriver, de vita sidorna som egentligen aldrig behöver ta slut. Jag minns den rent fysiska upplevelsen när jag var liten och skrev, att det kändes som om jag flög, eller rusade, det kändes som om jag kunde utvidgas och omfatta allt möjligt – jag satt på hästryggar och red ifrån hyenor, jag kom till spännande platser, jag fick vara inuti andra människor.

– Just så är det för mig med. Egentligen kom jag igång med att skriva först när jag började bejaka det där barnsliga i mig – den där känslan att flyga på hästryggar.... Jag började skriva i cirka 25 års åldern, ordentligt. Som början på en resa. Så vill jag se på skrivandet. Som en resa. Gå ut i skogen, bana sig en stig.

Jag är totalt ointresserad av huruvida något är självbiografiskt eller fiktivt, men jag har ändå en rädsla för att någon ska känna igen sig och bli sårad… Hur förhåller du dig till verklighet kontra fiktion?

– ”Emotionell sanning” är det som gäller. Därifrån kommer autenticiteten. Det mesta av det jag hittat på i mina romaner har på ett eller annat sätt hänt mig, eller andra. Men sen gestaltar man ju, driver till sin spets. Jag tror absolut på att man ska använda sig av allt, men man är ingen gud som författare, man har inte rätt att göra illa, man har ett ansvar. Man kan forma, omforma. Fast inte ha hemligheter, skriva med sin skam. Allt det där hör ju till det att gå till det som bränner.

I en intervju säger du att du värjer dig mot att man som författare kallar sig för en berättare, att romanen är något mer – vad menar du med det?

– Jag tycker att det är enklare att tala om romaner än om berättelser. Det senare liksom skymmer för att romanen alltid är en iscensättning, en rollfördelning. Och så har jag ibland tänkt på att såna som är bra på att dra historier och berätta muntligt inte alltid är bra på att skriva. Romanen kan iscensätta och göra betydelsefullt just såna saker, stamningen, osäkerheten – hela svårigheten att berätta. Kan du berätta en vits, Anna?

Nej, jag blir helt nervös när jag ska berätta nåt muntligt, sammanhängande, det blir alltid så ospännande, jag kan inte behålla en röd tråd.

– Inte jag heller! Jag trasslar alltid in mig, och glömmer bort poängen eller snubblar fram till den i ivern att komma dit och det slutar för det mesta med att ingen begriper någonting.

Anna Jörgensdotter

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons