Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag har svårt att skratta åt extremismen

Annons

Curatorerna uttrycker sig väldigt väl om en utställning jag gärna hade sett på Konstcentrum.

Den utställning vi fick i stället genomströmmas av en besvärande dubbelhet: Den egna fascinationen inför det mörka och ängslan för att den inte är politisk korrekt.

Det är det intressant motsägelsefulla i den här hållningen jag försöker fästa uppmärksamheten på.

Just nu pågår intensiva diskussioner om hur vi kunnat hamna i en samtid där det oerhörda i Norge kunde ske. En av de mest läsvärda artiklarna står Ola Larsmo för. Den 28 juli skriver han i Dagens Nyheter om ordens förrädiska glidningar, om hur ett språkklimat omärkligt vuxit fram och konstruerats .

Jag tror att detsamma gäller de estetiska uttrycken. Vad bär de på? Hur tolkar, omtolkar vi dem? Vad gör de med vår bild av den gemensamma världen?

I samtidens ljus framstår utställningens frågor som alltför grunda. Curatorerna tycker man kan skratta åt Varg Vikernes. Jag erkänner att jag har svårt att göra det, särskilt efter den 22 juli.

Jag hoppas att många hinner se Konstcentrums version av ”Om ljuset tar oss” innan den stänger. (Och jag hoppas också att curatorerna hinner med att lägga ut det, av oss alla citerade, bladet till besökarna. Under delar av sommaren har lådan gapat tom och verken därmed stått okommenterade.)

För mig är kulturinstitutionerna oerhört viktiga platser, en sorts omväxlingsstationer där vi har möjlighet att handskas med samhällets förändringar och frågor av det här slaget. Därför ställer jag samma krav på en utställning om black metal som på en om flamländskt 1600-talskonst: Den måste kunna kommunicera utanför sin krets av redan invigda. Där ligger Konstcentrums uppdrag och utmaning.

Anna Livion-Ingvarsson verkar förbluffad över att någon kommit på tanken att diskutera en utställning på hennes centrum. Den som inte tycker som anbefallt har (givetvis) missförstått.

Hon hänvisar också till Konstcentrums regelbundna visningar. Jag deltog i en sådan. Just den dagen stod inte problematisering på guidens dagordning. Inte heller humorn.

Vid utgången försökte jag inleda ett samtal kring den kända dokumentärfilmen ”Om ljuset tar oss”, där aktörer inom black metal, mycket insiktsfullt, kommenterar vad som händer när deras signalvärld exponeras på ett konstgalleri.

Men samtalet på Konstcentrum avstannade direkt.

Den som ledde visningen kände inte till någon film med den titeln.

Annons
Annons
Annons